Lana Del Rey pratade redan för länge sedan om att uppföljaren till ”Born to die” skulle bli en mörk historia. Hon skojade inte.

”Born to die” (plus ”Paradise”-EP:n) var visserligen inte skojfrisk rakt igenom heller. Men poppigheten i låtar som Diet mountain dew, Summertime sadness och Radio är som bortblåst.

På ”Ultraviolence” sätts tonen av öppningsspåret, en nästan sju minuter lång släpig historia med titeln Cruel world. Välkommen till sommarens mörkaste stund.

lana-del-rey-ultraviolenceSkivan fortsätter med ett gäng låtar vi redan hört. Titelspåret står fortfarande ut som en av de bästa låtarna. Även Shades of cool, hipster-hånande Brooklyn baby och West coast är mycket bra.

i mitten av skivan kommer en liten svacka med halvintressanta Sad girl. Sedan är det fullt ställ in till mål. I fina balladen Pretty when you cry sjunger Lana om att bli lämnad. I Money power glory och Fucked my way up to the top kommer lite mer attityd fram. Old money är en FANTASTISK ballad.

Härom veckan skrev Ricky Holmqvist om världens sorgligaste låt. Frågan är om inte avslutningen The other woman får ta över den stafettpinnen nu. Lana sjunger om den andra kvinnan, som har tid att få manikyr och som inte har leksaker utspridda överallt. Det är soundtracket till en deppig noir-film från 30-talet.

Till skivan hänger också några bonuslåtar med, bland annat Black beauty som legat ute på youtube ganska länge.

Texterna på ”Ultraviolence” handlar om kärlek, våld, smärta och droger.

”My baby lives in shades of cool, blue heart and hands and aptitude, He lives for love, for women, too, I’m one of many, one is blue”

”He hit me and it felt like a kiss, I can hear violins, violins. Give me all of that ultraviolence”

”All those special times I spent with you, my love. It don’t mean shit compared to all your drugs.”

I en intervju med The Guardian nyligen pratade Lana om att hon önskar att hon redan var död. Kommer allt det här mörkret från hjärtat eller är det Elizabeth Grant som har utvecklat personan Lana Del Rey åt det här hållet?

Jag vet inte, men spelar det någon roll? Jag släpper alla funderingar om vad som är på riktigt och njuter i stället av den utsökta svärtan på ”Ultraviolence”.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras