Laleh 
Jag är inte beredd att dö än
Av: Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm
(Biopremiär: 28 november 2014)

Att bara nämna Laleh får de flesta av oss att börja le.

För vi var många som föll som furor för henne 2005 när hon släppte sitt självbetitlade album ”Laleh”.
Den lilla tjejen som kom till Sverige som tioåring visade sig ha supertalang för det musikaliska.

Redan då kände vi nog att hon var lite hemlig, mystisk och introvert.
Vi fick reda på att hon producerat skivan helt på egen hand, spelade alla instrument själv och gjorde alla sånger på egen röst.
Mer fick vi egentligen inte veta.

Så personligen skulle jag ljuga om jag sa att det legat massa nyfikna frågor skvalpandes i mitt huvud om Laleh.
Hon är den där flummiga, fantastiska och väna musikern som gör härliga konserter och jammar på känsla och inte manus.

Mer har jag inte behövt veta.

Kanske för att hon trots allt känts som en fri fågel med en lycklig själ.

Filmaffisch - Jag är inte beredd att dö änEfter att ha sett denna dokumentär skapad av regissörerna Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm med syfte att försöka fånga den kreativa processen hos Laleh så vet jag absolut inte mer om henne. Tvärtom – bara mindre.
Bildspråket är konstigt. Många ”scener” är när Laleh gör nåt ensam. Nästan alltid ensam i scener som saknar anknytning till vad som sägs.

I filmen framgår det dock att hennes mamma gått bort. Bara tre dagar efter att ”Colors” släpptes i oktober 2013.
”Min ledstjärna.Den som var kvar, var borta”, säger hon och syftar att pappan dog redan när hon var tolv.

Hur obehandlat och hur ont mammans bortgång självklart gör för Laleh blir tydligt i den märkligaste scen jag nånsin sett. Laleh står och sjunger The Winner Takes It All tillsammans med Benny Andersson på piano. Plötsligt börjar hon gråta.
För där står hon – tillsammans med sin mammas stora idol – Abba-Benny.
– Det är tråkigt att hon missar det, säger en gråtande Laleh.

Abba-Benny gör ingen ansats till att trösta henne.
Inte mer än med ett – ”Men vi är ju iallafall här”.

– Tack…det var inte meningen, säger Laleh och syftar på tårarna.

Och så sjunger de vidare.

Jag ser mer.

Jag ser en väldigt ensam, tyngd och ledsen flicka som förlorat båda sina föräldrar.
Hon har bytt land fler gånger än många flyttar i sina liv. Hon talar fler språk än många.
Inte minst musikens språk.
Det har hon i blodet.

Det finns så mycket mer jag vill veta efter att ha sett dokumentären.
Vad gör Laleh glad? Vem hänger hon med? Vad längtar hon efter?

Framför allt. Hur har sorgen påverkat henne och varför känner hon att hon inte vill tynga sina fans med sin sorg?

Laleh – hon är inte beredd att dö än.

Är hon beredd att leva först?

Om skribenten

Malin Karlsson

Inkonsekvent och nyfiken känslomänniska med rötter i Skåne men livet i Stockholm. Ständigt lyssnande. Flitigt bloggande. Punkt.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras