Lars Winnerbäck
”Granit och morän”
(Universal, 2016)

lwgranitHan mår bra. Är kanske rent av ganska nöjd med tillvaron. Men har samtidigt ett dåligt samvete som vägrar släppa taget och hela tiden ligger där i bakgrunden och skaver.

Jag tycker för det mesta att det är ganska tramsigt när allehanda rockskribenter ger sig själva tolkningsföreträde och utifrån texter på en simpel platta berättar om hur den ena och den andra verkligen mår och känner. Men Lars Winnerbäcks skivor har ofta avspeglat hans sinnesstämning. Avsiktligt eller ej, texterna har alltid tagit med lyssnarna närmare in på livet på den timide östgöten än vad man någonsin tycks komma honom på något annat sätt.

Han skriver om sin värld så som den ser ut där han står här och nu. Efter kontaktannonsskivan ”Singel” och skilsmässoskivan ”Daugava” (hans i mitt tycke två starkaste skivor som jag skrev om i krönikan Jag strosade längs Daugava) får det här betecknas som giftermålsskivan.

Winnerbäck har sagt ja till sin norska kärlek och verkar trivas med livet vilket också hörs på ”Granit och morän”.

Men allt är inte guld som glimmar. Bland ögonblicksbilder ur den spännande resa det innebär att börja uppleva livet med en ny människa vid sin sida sjunger Winnerbäck samtidigt om tillkortakommandet att ligga på öde hotellrum och inte finnas där tillräckligt mycket för sin son när världen brinner och han som förälder vill stå stark, om bekantskaper som han tappat kontakten med längs livets väg och en bröllopsinbjudan som aldrig skickades.

Jag kan inte tolka det som något annat än ett gnagande dåligt samvete som ramar in en privilegierad tillvaro.

Musikaliskt är ”Granit och morän” inte heller någon översvallande lycklig skiva. Arrangemangen är oerhört snygga (lyssna i lurar!) men dunkla och lunkar fram på samma sätt som vi kunnat vänja oss vid genom de senaste skivorna. Gitarrspelet är bitvis så där Osslerskt skavande. På ett skönt sätt.

Allt som allt talar vi inte om någon av Winnerbäcks starkaste ansträngningar, men kvaliteten är genomgående hög. Tidigare singelsläppet Köpt en bil har fått en dramatisk ansiktslyftning som verkligen höjer låten, Blues of a Salesman är en typiskt murrig Winnerbäck-betraktelse och orosmolnen som tornar upp sig i Visst har vi glömt är angenäma.

Men viktigast av allt är öppningsspåret.

Den lika välformulerade (”lågsäsong för tävlingslös musik”, vilken fenomenalt lysande sammanfattning av dagens svenska musikklimat) som dynamiskt komponerade Lågsäsong är ett av Winnerbäcks starkaste nummer någonsin. En fantastiskt vacker och grymt drivig bit som sätter en ton för hela skivan som exil-östgöten sedan aldrig ger sig själv en chans att överträffa.

Det är en sådan där låt som gör att man inte vill höra mer. Det är nog. Jag kan trycka på stopp och känna att det är fulländat och klart. Jag behöver inte mer. Det är ståpäls rakt igenom.

Men jag lyssnar vidare och möts av Kommer och går, en storslagen rocklåt som kommer passa utomordentligt på sommarens livescener med ljuset taktfast bländande mot publiken till bastrummans dunk. De två spåren är en bredbent inledning som sedan sakta men säkert planar ut i en mer reflekterande och lugn skiva där en välmående sångare visar sig från sin kvalitetssäkrade sida.

Det är så att säga lågsäsong för deppiga känslor.

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras