Det är märkligt. Kvelertaks nya skiva heter ”Nattesferd” och på omslaget sitter en (”Game of thrones”-inspirerad?) krigare i ett kargt landskap med månen skinande ovanför. Det enda stället som mörkret saknas på är i musiken. 

Nog för att jag inte har stilstuderat texterna än, men när jag hör låtarna kommer jag mest att tänka på ett soligt Kalifornien. Sätt dig i en cab, vrid upp Svartmesse eller titelspåret Nattesferd på högsta volym och låt vinden fläkta håret medan du glider genom Venice Beach – det är settingen för den här skivan.

Vad gäller det norska musikarvet så rör sig Kvelertak mer och mer bort från black metal och närmre Turbonegro. ”Nattesferd” är Kvelertaks rockplatta. Mer lättillgänglig och lite tråkigare. Flera låtar är byggda på catchiga riff och melodier, men är det något jag kommer att ta fram och lyssna på om ett två månader? Knappast. Missförstå mig inte – jag hyllar utveckling. Det finns inget tråkigare än band som släpper samma skiva om och om igen. Men det här känns som fel väg att gå.

Mest intressant är nio minuter långa Heksebrann. Och Dendrofil for Yggdrasil har både eftertraktat röj och en smårolig titel.

”Nattesferd” kommer vara perfekt när Kvelertak ska ut och spela på festivaler i sommar. Men nästa gång vill jag ha mörker på riktigt.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras