Man kan väl börja med att säga att skriva ned sina tankar om den senaste Kriget-skivan samtidigt som den briserar mellan öronen är inte det lättaste. Men jag ville testa att göra det så. Kriget blir som allra vackrast mitt i en storm.

Om jag bara får pausa skivan för en liten stund och förklara mig. Den här förälskelsen är egentligen inte möjlig.
Det här är en sån romans som skulle få Romeo & Julia att skaka på huvudet. Det finns egentligen ingenting med Krigets musik som tilltalar mig. Det är rörigt. Det är konstigt. Det är osammanhängande, men det är helt jävla underbart.
Första gången jag upplevde Kriget var på en båt. Det skulle inte förvåna mig om nedslagskratern efter min haka finns kvar i golvet.
Jag kommer ihåg att jag skakade på huvudet. Jag skrattade. Inte för att det var dåligt, nej nej nej, för att det var så sjukt svängigt. För att jag aldrig någonsin tidigare hade upplevt någonting som ens kom i närheten av Kriget.
Kriget..bara namnet är..som..att..nää..Kriget liksom.
Trummor. Bas. Saxofon. That´s it.

På den tiden (way back in 2012) var Kriget mer organiskt. Tre instrument. Visserligen framkallades ljud du inte trodde fanns från de tre instrumenten, men ändå. På senare tid. Kanske mest med förra EP-släppet ”Fazed” (2015) så genmanipulerades musiken mer. Den framställdes med hjälp av provrör och synthar. Vetenskapsmän och ljudeffekter, och ej att förglömma fantastiska gästspel från både Michel Dida och skönsjungande Sophia Somajo. När man nu hör att det nalkas livtecken från bandet så är det ju med en stor dos förväntan och en smula försiktighet man tar sig an den första lyssningen.
Du kan omöjligt gissa dig till vilken musikalisk resa du står inför.
Per Nordmark (trummor) Gustav Bendt och Mattias Franzén (bas) är som tre helikopterpiloter som hovrar över en paradisö, med den lilla bonusen att piloterna bär ögonbindel. Resan är jävligt turbulent och minst sagt skakig. Men du har ständigt vackra omgivningar runt dig.

Alla mina förväntningar infrias med första låten tillika titelspåret Total Trueness . Ett plinkande haltande piano.
En überdistad pulserande bas. Och ljud, en jävla massa ljud.
Inte oljud på något sätt.
Bara ljud.

Spår två The Moth är en HELT annan historia. Nu garvar jag igen. Dom är ju helt sjuka! Jag ger upp.
Det är så överjävligt bra.
Gör om högskoleprovet.
Ge deltagarna ett par hörlurar, en ”Total Trueness”-skiva, papper och pennor.
En enkel instruktion: skriv vad du hör.

Jag vet egentligen inte själv vad det är jag diggar till, men diggar gör jag.
Det är en fysisk omöjlighet att inte dras med i stormen som är ”Total Truness”.
Jag kan sitta här i timmar och försöka förklara. Försöka hitta någon slags röd tråd eller liknande.
Men istället för att jag fumlar omkring i mörkret så gör dig själv en tjänst.
Klicka på play här nedan.
Skruva upp.
Lite till.
Så..
Kriget!