Har du aldrig besökt en Kriget-spelning? Då kan du fortsätta leva ditt liv som om inget hänt. Du som besökt en Kriget-spelning kan ta allt du någonsin tyckt, tänkt och trott om musik och radera det. För ditt liv kommer aldrig bli detsamma igen?

Min första (och fram till i fredags enda) spelning med Kriget var på en båt i Karlstad sommaren 2012. Jag fattade inte riktigt då och jag har nog inte ens riktigt fattat än vd det var som egentligen hände. Jag hade aldrig tidigare upplevt något liknande. En tremannaorkester bestående av en basist, en saxofonist och en trummis. That´s it.

Men Kriget är så fantastiskt mycket mer än så. Kriget är en svärm av ljud, takter, känslor och intryck i samma andetag. Under Where´s The Music-festivalen skulle alla dessa känslor leta sig fram igen.

Jag menar ta bara öppningslåten Martyr, det finns inte en litteraturprofessor i världen som skulle kunna sätta ord på och definiera den låten. Men den svänger nåt så överjävligt.
När varje slag från Per Nordmarks trummor sätter sig mitt i solar plexus, när Mathias Franzéns basgångar slingrar sig över golvet som tusen anakondor, när Gustav Bendts saxofon trotsar alla ljudlagar, vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Och ha då i åtanke att det här är bara början, första slaget i vad som ska komma att bli en regelrätt överkörning.
När du tror att du har greppat vad Kriget handlar om, när du tror du har förstått. Då avlossas Overseas With Love från scenen. Jag kan inte förklara. Jag kan inte ens komma i närheten av det. Men jag älskar det. Varje odefinierbar del av det.
Cool som en katt kliver så Michel Dida upp på scenen och joinar bandet. Han glider in som en skugga och blåser taket av lokalen i Virginia Bell. Flyktvägarna är bortsprängda. Bara att kapitulera nu.
Låtarna med Dida är mer direkta, tyngre, svängigare och rapen bidrar med extra element som lyfter setet till skyhöga höjder.

Att försöka skriva om något som inte går att förklara är inte det enklaste. Men jag är så överjävligt glad att jag än en gång fått uppleva Kriget.

Ska jag lämna dig med ett gott råd så är det att klicka dig in på spotify. Leta upp Punk Gadaffi. Höj volymen utav bara helvete.

Inget kommer någonsin att bli detsamma igen.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras