Allting har en början. Så även för artister. Någonstans smällde startskottet för en livslång förälskelse till musiken. Någonstans föddes en känsla att det här, det här är större än allt annat.

Drefvet djupdyker i artisters förflutna och undersöker hur allt startade. Vilka plattor, artister, låtar lade grunden för vad som senare skulle bli ens liv, ens levebröd.

Först ut är Per Nordmark, ryggrad och batterist från supertrion Kriget.

Här nedan följer Pers historia om hur allt startade:

 

Jag växte upp med jazz, mest storbandsjazz, farsan är också trummis, (spelar på ”Dystopico”, låten Dystopico) så jag blev matad med Buddy Rich, Count Basie.

I huset mitt emot bodde mina kusiner. Den ena övade saxofon 10h/dag och i den familjen var det John Coltraine och Charles Mingus som spelades.

Mina första intryck av musik kom från dessa två hushåll och jag var nog typ 6 år när jag började spela på kuddar och lyssna på farsans jazzskivor. Min äldre syster lyssnade inte alls på jazz och en dag kom hon hem med Kiss ”Lick it up”.
Till en början gillade jag det inte alls men efter ett tag övergick skepsismen till nån slags besatthet. Jag sparade på allt med Kiss, köpte skivor så fort veckopengen sparats ihop. Man köpte typ en eller max 2 skivor i månaden, så sen när jag började snegla på andra band och det blev uteslutande rock där ett tag så var det ju satans viktigt att chansköpen blev lyckade.

Jag kommer ihåg att ett sånt köp var Whitesnakes ”Saint and Sinners”. Helt värdelös, jag tyckte de lät som ett värdelöst Beatles. Hursom så köpte min kusin Hans, två år yngre vid en ålder på 8 en bildskiva ”Welcome To Hell” med Venom. Det förändrade allt.

Vi brukade ha konserter hemma och spelade till skivor, med ljudet så starkt att man inte hörde Hasses vevande på plaststrängarna, (han spelade gitarr, plast i dvärgformat) och ljudet från mina kuddar som jag använde som trummor, våra förstärkare var av kartong som vi slog sönder efter varje ”gig”.

När Welcome to Hell sattes igång blev vi helt förstenade. Lät förjävligt tyckte jag, men ändå mäktigt. Welcome to hell var den skivan och Venom var det bandet som verkligen fick mig att förstå att musik kan vara farligt och utmanande, och spännande, att saker som även ibland låter skit kan vara otroligt bra. Det ledde mig sen in på punken, dödsmetallen, black metalen techno osv.

Tyvärr såldes bildskivan.

Det gjorde att jag sen alltid har intresserat mig av att lyssna och leta inom olika genrer.

/Per Nordmark

.