Alla koncept har en gräns. Med ”Pansargryning” har Raubtier uppenbarligen tagit sin grej så långt det går och närmar sig slutet.

Jag minns det som igår. Det var tidigt 2009 och en oväntad best från Haparanda slog ner på den musikaliska kartan med dånet från hundra bomber. Adam Alsing satt och ylade om kamphundar i radio, recensenterna stämde upp i änglalik körsång och det tycktes lukta diesel ur och var och varannan stereoanläggning.

Raubtier var med sin kompromisslöshet och skeva humor något fascinerande när de dök upp. Det faktum att man inte riktigt kunde sätta fingret på om det var på skoj eller på allvar förstärkte förstås grejen, men faktum är att debutalbumet ”Det finns bara krig” innehöll en lång räcka med hits.

Konceptet att köra Rammsteins patenterade styltmetal och eurodanssynthar genom en mixer var odiskutabelt intressant och tilltalande. I kombination med det udda och minst sagt kompromisslösa textmaterialet (jag gillar liknelsen att Raubtier är metals svar på Drängarna, de sjunger om krigets vedermödor som Drängarna gestaltar förvecklingarna i bondesamhället och musikaliskt finns en närbesläktad ysterhet) skapade Pär Hulkoff och hans krigare något intrikat.

Det låg i tiden och hade solklara kvalitetspoänger.

Sedan dess har Haparandas stolta krigare knappast vilat på hanen. De har anammat talesättet att smida medan järnet är varmt (innan liken har kallnat?) och med ytterst små finkalibreringar av siktena fortsatt att mata ut stelopererade projektiler med stor framgång. Trots att det mest handlat om nyanser som förändrats från skiva till skiva har trion förmått hålla sin grej levande och intressant.

Fram till nu. När Raubtier offentliggör ”Pansargryning”, dess fjärde album på fem år, låter det som att vinterkrigarna har nåt slutet. Nu låter det bestämt som om gänget tagit sitt koncept till den yttersta gränsen och borde hissa vit flagg för att kapitulera.

Att göra samma sak en gång till, men med lite sämre låtar, fungerar inte. Stridsvagnarna går på tomgång nu när nyhetens behag är borta och besten redan har utfört tre räder som gjort stridstaktiken förutsägbar. Livslängden på konceptet är falnande. Det behövs inte tolv nya låtar i precis samma stil som de 36 som redan existerar.

Kriget går mot sitt slut. Men i framtiden kommer ”Det finns bara krig” garanterat vara något som dyker upp i historieskrivningen. Så brukar det ju vara med kvalitetsfyllda alster även efter att sagan tagit slut.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras