Pablo Matisse
”Deep in Guilt”
(Startracks, 2017)

”Mitt namn är Pablo Matisse och jag bor i Göteborg, Sveriges huvudstad. Jag har varit med ganska länge men mina bästa år ligger framför mig. Jag är öppensinnad, spontan och bra på att laga mat.

[…]

Jag gillar inte Sverigedemokraterna, Moderaterna, Donald Trump eller den samtida musiken. En del skulle nog säga att jag har attityd men jag tycker att jag har energi”.

Programförklaringen i pressreleasen är träffande snärtig och väcker intresse.

Precis som bandnamnet – Pablo Matisse.

Det är lockande att dra slutsatsen att det är en lek med namnen från konstnärerna Pablo Picasso och Henri Matisse. Två av den moderna konstens förkämpar som var lika mycket likar som rivaler och som ogillade lika mycket som imponerades av varandras konst. Det finns en del skrivet i ämnet.

Spanjoren och fransmannen. Båda skapade sig ett gigantiskt kulturellt kapital, men var samtidigt inte främmande för att måla det fula, ibland rent frånstötande.

Oavsett om den kopplingen är meningen eller inte går det att dra övertydliga paralleller från konstnärernas förhållande till varandra och sin omvärld till det som idag är energiskt snärtiga Pablo Matisse.

Per Stålberg (Division of Laura Lee), Ian Person (Soundtrack of Our Lives) och Affordable Hybrid-duon Samuel Järpvik och Mikael Björklund sitter tillsammans på ett gigantiskt kulturellt kapital och branscherkännande. I mångt och mycket har de ägnat sina respektive karriärer åt snarlikt rockslammer, men samtidigt är steget från Soundtrack of Our Lives mest gubbsvängiga stunder till Affordable Hybrids disparata hardcore ganska långt. De har samtliga gjort viktiga avtryck, men det är inte självklart att de nödvändigtvis måste ha uppskattat varandras gärning. Som likar och rivaler på samma gång således.

I Pablo Matisse backar de inte för att komponera det fula. Det låter ärligt talat inte som att de backar för att komponera någonting.

På debutepn ”Deep in Guilt” lyckas de få in sex låtar (fem egna och en Fugazi-cover) på tio minuter. Det är uppkäftig, om än inte melodifattig, punkrock som det svänger om och som faktiskt låter som om den proppats med kulturellt kapital av en anledning.

Som en Pablo Matisse-tavla?

Ja, varför inte?

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras