Vi blev 18.
Somrarna slutade helt plötsligt att handla om att cykla ner till fältet och spela fotboll sju timmar om dagen och äta elgrillad entrecote med varm bearnaisesås och räfflad hängig pommes till middag.

Vi fick körkort.
Att låna P:s farsas röda Volvo 740 som hans brorsa hade pimpat med baslådor kändes lite ballt. Det var något fel på fläkten. Vi sa att det var motorvärmen som dånade rakt in i kupén och när vi åkte och badade roade vi oss med att vrida upp fläktarna och värmen så mycket det gick.
– Maximum heat!, skrek vi.
Det gick ut på att ha så varmt i bilen som möjligt, trots att solen stekte biltaket, hela vägen fram till någon av de brunröda sjöarna i Åby utanför Norrköping.
Det var värst i baksätet.Trångt. Och svetten från våra överarmar gjorde att vi klibbade fast i varandra. Vi var kroppvätskenära.
Vi ville se mer.
När sommarjobben hade gett oss lite mer pengar än vad vi var vana vid började drömmarna formas. Allt vi ville göra. Allt vi ville se. Förutsättningar för att bara dra var uppdukade. Det var bara att ta för sig. Allt handlade om att bestämma sig. Vad göra vi? Vart dra vi? Hur länge klarar vi oss på pengarna?

Vi blev 20.
Vi hade körkort.
Vi ville se mer.
Vi drog till High Chapparal.
Ja. Wilda Western-nöjesparken i Småland.
Vi vann lika många gosedjur som täcker en vindruta och fotade oss med en sur cowboy. På vägen hem skulle vi stanna i Jönköping och spela minigolf men när vi väl kom fram till banorna blev någon tjurig. Vi ångrade oss och fortsatte hem till Norrköping. Det blev en heldag.
Road trip. Det blev en tradition. Året efter åkte vi lite längre. Året efter det en liten bit till. Sista gången vi packade in oss i en bil och drog tog vi oss hela vägen till Innsbruck. Det var 2008.
Det spelade egentligen aldrig någon roll var vi åkte. Det här var vår version av att bila i en cab coast to coat i USA. Vi fick vara på vägarna – det kändes som om det räckte. Och varje gång vi åkte förbi trollet i Jönköping var det någon som pekade och sa; trollet.

Det fanns egentligen bara en sak som var bundet till något slags krav. Blandskivorna.
Vi gjorde alla en varsin. Vi vände på brännskivans Fuji-papper så att loggan hamnade inåt och det tomma vita fyllde vi med en destination och ett år. På baksidan stod ett tjugotal låtar i bläck. P ville alltid briljera med en jävla massa obskyra B-sidor som ingen kunde sjunga med i. Det var bra låtar – men man vill faktiskt sjunga högt när man åker till Lysekil. M:s skivor var alltid fyllda med allsångslåtar. Riktiga billåtar. Låtar som gjorde att bilen åt upp asfalten lite snabbare. Låtar som gjorde E4:an strax utanför Ödeshög till en lite piggare plats.
Mina skivor var brända med ett gäng deppiga bitar och fick främst spelas när solen trycktes ner bakom något fält i Danmark.
Skivorna var viktiga. Kanske som en instagrambild som man verkligen hoppas ska få många likes. Det var inget som sades högt men det fanns en prestige i vems skiva som snurrades mest. Det gav en rakare rygg.

Vi är 30.
Vi är frånskilda. Vi renoverar kök. Vi jobbar på myndigheter och kommuner. Och det är dags för en ny roadtrip.
Jag är nervös över skivorna. Jag vet inte ens hur man bränner längre. Fungerar Nero på Mac?
Kommer någon ens göra en playlist i Spotify eller rattar vi bara in en skaplig mottagning på någon fm-station? Kommer vi köra maxium heat?

Jag ska erkänna att det inte bara är skivorna som sätter oro i mina knän. Ibland känns det som att vi redan gjort vårt bäst. Det låter sorglig. Men funderar man inte på om man någonsin kommer bli lika lycklig som sitt 23-åriga jag – så kommer man förmodligen aldrig bli det. Alla säger att jämföra är piss. Jag är ledsen, jag vill inte lyssna på fm-radio. Jag vill bränna skivor som äter asfalt.

Hur det än blir kommer det inte låta så här:

Om skribenten

Henrik Engström

Det finns en sak som har format mig allra mest. Boken Extremt högt och otroligt nära. Den gjorde mig till en skrivande människa – som i sin tur gjorde mig till journalist. En journalist som är högkänslig, bor i Stockholm, skriver krönikor för Folkbladet i Norrköping och egna ord på bloggen längden.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras