Just nu kryssar Kiss runt i Bahamas med ett helt skepp fullt av fans under flaggen Kiss Kruise IV. En av nyheterna som verkar ha sipprat ut från båten (men inte bekräftats officiellt av bandet än) är att Kiss kommer till Europa och Sverige i sommar. Tillåt mig att säga: Nej tack!

Jo då, jag gillar fortfarande Kiss, men helst på skiva. Jag såg dem 1999 på Globen. ”Psycho Cirkus”-turnén, originalmedlemmarna – det var magnifikt. Jag såg dem på Stadion 2010. Det var väl helt okej, även om det smärtade att se Tommy Thayer sjunga Shock Me.

Men nu får det vara bra. De har varit här två gånger sedan dess och jag har inte varit det minsta intresserad av att se de gamla rockhjältarna.

Egentligen har jag varit avigt inställd till bandet sedan återföreningen kollapsade och Tommy Thayer och Eric Singer tog över Ace och Peters roller. Bokstavligt talat, med smink och allt. Jag hade velat se ett definitivt avslut med originallineupen, då hade Kiss gått ut med flaggan i topp. Men visst, Gene och Paul stod inte ut med strulputtarna och ville fortsätta spela och det fick väl vara gott så. Men nu, dryga decenniet senare har luften verkligen börjat pysa ur Kiss.

Det är ju Gene och Paul som har drivit Kiss genom åren men nu börjar det märkas att det inte finns mycket ork kvar. Gene har väl inte sett ut att ha roligt på scenen på flera år. Han står mest och ser butter ut och sträcker pliktskyldigt ut tungan mot när han ser några galanta damer i publiken. Han levererar dock både bas- och sångmässigt fortfarande, det ska han ha.

Paul Stanley däremot, där har vi det stora problemet med Kiss idag. Hans röst är slut. Kiss var i Sverige två gånger 2013, först på Friends arena. Bandet fick treor i båda kvällstidningarna men båda recensenterna nämnde Pauls svaga insats. ”Det skär lika mycket i hjärtat som i öronen” skrev Martin Carlsson. Några dagar senare var det dags för Sweden Rock Festival och det blev katastrof. Markus Larsson på Aftonbladet tog fram stora sågen och proklamerade ”Vilken skit, Kiss”. Betyg. 1/5. ”Paul Stanleys röst mår så risigt och låter så surt att han lika gärna hade kunnat bytas ut mot en statist som målat en stjärna över ena ögat.”.

Det är sorgligt förstås. Paul Stanley har varit en av rockens bästa frontmän och sångare. Men när det låter så här är det dags att lägga ner verksamheten:

I was made for loving you i Mexiko i slutet av oktober och Paul klarar knappt att sjunga den (lägg särskilt märke till det ofrivilliga growlandet efter första refrängen). Det här håller ju inte.

”Skit i att gå på spelningen då och låt en ny generation få se Kiss live”, tänker du kanske. Jag vill verkligen inte missunna någon att se ett av världens bästa band live. Men det här är inte ett av världens bästa band, det är bara en spillra. Kiss på scenen 2014 är bara något ovärdigt som solkar ner bandets historia.

För ett tag sedan uttalade sig Gene Simmons om att rocken är död. Snälla, lev upp till det uttalandet. Döda Kiss.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras