De börjar bli en trevlig tradition nu de där gårdsfesterna arrangerade av Knickedick i Norrköping. Det blir som ett skönt avslappnat adjö till sommaren och ett vackert välkomnande till hösten. Årets lineup stoltserade med ett comebackande Caesars (när droppade dom Palace?) pop-hajpade Honungsvägen och lokalhjältarna Sonic Surf City.

Vi kan börja med Honungsvägen. Jag har lyssnat en hel del på bandet den senaste tiden. Det är något i musiken som jag verkligen fastnar för.
Jag är ju sådär löjligt svag för spröda melankoliska tongångar. Honungsvägen har det så det räcker och blir över, vackra Istid, storslagna Sakta Fatta eller popkaramellen Inga Skor bär allihopa på en hitpotential så det ska bli väldigt intressant att följa Honungsvägen på deras fortsatta musikaliska resa.

Nu till höjdpunkten. Min höjdpunkt. Sonic Surf City. Oavsett lineup så är alltid surfarna min höjdpunkt. De har en så stor del i min uppväxt, mitt liv att inget annat band kan komma i närheten. Oavsett om jag i tonåren var mer Manchester än Norrping så fanns alltid surfarna där. När jag föll kär i svenska rock och pop-poeter så fanns de alltid där i bakgrunden.
Sonic Surf City är min ventil. De är mitt bevis på att musik inte alltid behöver vara på liv och död. Ibland behöver livet ett ”I got rum and you got cola, we are going bebopalula”, det behöver inte vara svårare än så.
Konserten inne på Dynamo (jävla regn som tvingade in oss från mysiga innergården) är en omtumlande hitkavalkad. Det lät precis lika bra nu som för tjugo år sedan. Frågan är om det inte låter snäppet skitigare nu och det är bara en komplimang. Låtar som Ghost Surfer Girl, Son Of A Beach, Sun In Her Eyes och min personliga favorit och eviga förälskelse Ups & Downs.
Jag förundras varje gång över surfarnas energi, över hur jävla bra det låter.
Musik behöver inte alltid vara så allvarlig. Den kan vara fantastisk ändå.