Dagarna innan den -i min värld- fantastiskt emotsedda spelningen på Cosmonova så är det klart att jag hade mina tvivel. Att jag nästan var lite nervös för hur Nicklas Stenemo och Christian Berg skulle lyckas knyta ihop det här jätteprojektet. Med facit i hand så blir den intima men samtidigt oändliga lokalen självklar och borde för alltid vara Kites hemmaborg.

Redan i den majestätiska öppningen i Nocturne begraver jag alla tvivel och nervositeten förvandlas till en barnslig upprymdhet. Berg och Stenemo öppnar spelningen bakom den gigantiska duken högt högt ovanför våra stora ögon och öppna munnar. En öppning som visar sig bli ganska talande för hela spelningen, eller den musiksatta visualiseringsuppvisningen kanske mer är ett passande ord. För visst är det Kite som spelar, och visst är det musiken som står i centrum. Men huvudrollen denna kväll har den monumentala filmduken, där vackra bildspel och videos rullar ovanför och runt våra huvuden.

Det blir en upplevelse för alla sinnen, en svårdefinierad upplevelse som först sätter sig nån timme efter spelningen. När man väl landat så inser man att det var nåt alldeles alldeles unikt man precis fått uppleva.

Kite hade under dessa fyra (utsålda) spelningar på Cosmonova uppbackning av Nicole Sabouné, Anna von Hauswolff och Simon Ohlsson (Silverbullit), och den förstärkningen skulle visa sig vara ett genidrag.

När Sabouné och von Hauswolff backade upp Stenemos grymma pipa så stod den gigantiska filmduken som ett segel i full orkan. Det fanns inte en kvadratmillimeter i lokalen som inte drabbades av det trycket. Där och då blundade jag och bara njöt. Den stormen skulle inte mojna, inte på långa vägar. När Stenemo och von Hauswolff delar på den underskattade Hills så kapitulerar jag fullständigt. Eller varför inte när samtliga aktörer trängs på den lilla scenen nedanför både publik och filmduk och river av Castle Of Sand. Herrejävlar!

Av låtvalet fanns inget mer att önska, ( ja jag vet, ingen Ways To Dance) jag fick min mördande basgång i I Can´t Stand. Jag fick den revbensknäckande trumman i Wishul Summer Night. Jag fick det fantastiska svänget i True Colours. Jag fick den innerliga lidelsen i My Girl And I. Jag fick allt jag gapade efter, och mer därtill.

Jag har aldrig besökt det Sixtinska Kapellet. Jag har aldrig stått längst upp i Eiffeltornet. Jag har aldrig blickat ut över Grand Canyon. Jag såg aldrig Oasis legendariska spelning på Hultsfred. Jag har aldrig varit i Thailand. Jag har aldrig ätit en semmelwrap.
Men jag såg Kite på Cosmonova. Jag kommer aldrig under min livtid glömma det.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras