Jag får känslan av att Kent har blivit lite orättvist behandlade den här konsertsommaren. Bandet fick visserligen bra betyg för sin spelning på Kentfest i Göteborg. Men mycket av snacket handlade också om att Kentfest sålde väldigt lite biljetter jämfört med konserten som var på samma arena helgen efter – Håkan Hellström. Två av sveriges största akter inom två helger på samma arena – jämförelserna är oundvikliga, men också ganska onödiga.

Det var också snack om att Kent använde samma scenbygge som Summerburst som var dagen innan på Ullevi, lite som att Kent åkte snålskjuts på Summerburst. Men det är likadant i Stockholm och det handlar om att det är samma arrangör som ligger bakom båda eventen (Stureplansgruppen).

Det är kanske upplagt för upprättelse för Kent då den här söndagskvällen när 23 000 personer har tagit sig till Gärdet för att se bandet.

Setlisten är i stort sett kopierad från Ullevi-spelningen, med ett undantag. Stockholmspubliken får höra Svart snö (med Petra Marklund som gästartist) i stället för Kärleken väntar.

kent-3

Det är en setlist där fokus ligger på nytt material. Nio av elva låtar på ”Tigerdrottningen” spelas och ytterligare fem låtar är från 2007 och framåt. Det är inte helt lyckat, för mig hade gärna några låtar från ”Tigerdrottningen” fått stryka på foten. Svart snö är en av mina favoriter på skivan men går inte riktigt hem live. Inte heller Var är vi nu och Allt har sin tid gör något större avtryck. Sömnpillret Hjärta från ”Röd” kunde också fått stanna hemma.

Till höjdpunkterna hör i stället en tung synthversion av Dom andra, Ingenting ackompanjerad av kvällens snyggaste ljusshow och så förstås Sverige, som föregås av samma antirasism-tal från Jocke Berg som i Göteborg. När Utan dina andetag går över i en magisk version av M är också en kvällens bästa stunder.

Nu ska jag inte vara tråkig och säga att det nya materialet är dåligt och att jag bara vill höra klassikerna – världens äldsta konsertkritik. La belle epoque funkar jättebra live och river ner ett av kvällens största jubel. Mirage tycker jag är tråkig på skiva men den är en lysande öppning efter att  skynket fallit ner efter Vi kan väl vänta tills imorgon. Skogarna hade jag höga förväntningar på och den är riktigt bra live, men den kunde gärna ha legat lite senare i setlisten, inte som tredje låt.

kent-4

Till nyheterna hör också kören som har hängt med Kent på de senaste spelningarna. Miriam Bryant, Naomi Pilgrim och Ida Redig backar upp den ödmjuke Jocke Berg som knäböjer när han presenterar trion. Kören fungerar bra i de nya låtarna men tillför tyvärr inte så mycket i de gamla. Ett kul grepp ändå. Förutom kören gästar som sagt Petra Marklund i Svart snö och Beatrice Eli i Godhet.

Publiken är med på noterna och Kent levererar en bra spelning, men det är ändå något som saknas. Konserten lyfter aldrig till skyarna. Kanske är det för mycket nytt i setlisten, samlar man 23 000 personer för en spelning på Gärdet så är det inte fel med lite mer publikfrieri. Kanske är det för att det är söndag. Hur många gånger Jocke Berg än säger att han älskar publiken så känns Kent ändå lite trötta.

Ingen tvekan om att Kentfest var ett lyckat arrangemang, men nu hoppas jag på en inomhusturné i vinter när det nya materialet har satt sig och Kent är mer varma i kläderna.

Kentfest på Gärdet

Publiksiffra
23 000

Väder
Mulet men varmt under dagen. Precis när Jocke Berg sjunger om ”sensommarregn över Karlberg” i Allt har sin tid börjar regndroppar så smått att falla från himlen, för att öka i takt i Musik non stop och Utan dina andetag och till sist bryta ut i ett ordentligt regn i M. ”Det är som om någon där uppe vet att det handlar om sorglig skit”, kommenterar Jocke Berg.

Några andra akter:

Junip
En ny bekantskap för mig. Jose Gonzales med band levererar snygg indiefolk från stora scenen på eftermiddagen. Mycket bra!

miriambryantMiriam Bryant
Precis som Ida Redig och Naomi Pilgrim så gör Miriam Bryant en egen spelning innan hon ställer sig och körar bakom Kent. Miriam har en fantastisk röst som gör sig bäst i de lugnare låtarna. Tyvärr är låtmaterialet lite för svagt för min smak. Det mesta passerar som typisk radiopop. Det är ändå en stor folkmassa som har tagit sig till tältet för att se Miriam Bryant, och störst jubel river hon ner med hiten Push Play och när hon ”gör en Jocke Berg” och pratar om allas ansvar att rösta ut rasisterna.

elliphant-NYElliphant
När Elliphant ställer sig på stora scenen skakar Gärdet sönder av basen och attityden. Hon går in på scenen och äger den totalt med sin rap/reggae/dubstep. Det är Elliphant och en dj som tillsammans gör klubbmusik – på en enorm festivalscen. Det är så fel men fungerar ändå så bra. Även Elliphant gör som Jocke Berg och pratar om antirasism.

 

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg