Det stod liksom skrivet i stjärnorna att Kent inte riktigt skulle lyckas leva upp till förväntningarna. Ända sen dagen då jag stod i kö för att köpa min biljett har jag filat på låtlistor, gissat öppningslåtar och skapat episka fantasier av hur överjävligt bra premiärspelningen skulle bli. Svaret blev att Kent är precis som Kent alltid varit

Kents fantastiska låtskatt är en välsignelse som skulle få vilket band som helst i världen att skrika av avund.
De har en unik plats i svensk musikhistoria. När man nu annonserat att den här turnén är gruppens sista så blir den där låtskatten genast en förbannelse. Varenda en av de sjutusensjuhundrafyrtiosju människorna i SAAB Arena hade precis som jag skapat sina egna setlistor till premiären. De krävde att få höra just sin Kent-favorit, de krävde att få fälla tårar till sitt finaste Kent-minne. Men Eskilstunaorkestern har aldrig blickat bakåt, de vägrar att leva på gamla meriter. Att vi skulle få en Blåjeans eller en Kräm var uteslutet, det hade varit för enkel väg att gå.

Setlistan domineras istället av låtar från senaste skivan ”Då Som Nu För Alltid”, och visst, inget fel i det, men de låtarna har inte riktigt vuxit sig mogna för en arenaspelning. Det krävs ett par vändor ute på vägarna för att en låt ska växa till sig, fylla ut och lyfta taket i en hockeylada.

Jag kommer på mig själv att sakna kicken, spelningen är till en början helt befriad från käftsmällar, ända fram till det fantastiska introt i La Belle Epoque. Nu händer det något. Jag vet inte om premiärnerverna släppt eller om ringrostigheten gått över. Det här är ett startskott. Pärlbandet av låtar som följer är ett prov på den där välsignelsen. Kärleken Väntar-Ingenting-Jag Ser Dig-Petroleum-Musik Non Stop-Utan Dina Andetag-747.
Här visar Kent prov på sin storhet, här får vi alla vad vi stått och hoppats på.
Den gigantiska led-skärmen i bakgrunden är ikväll Kents bästa vän. Den lyften musiken till skyhöga höjder.
Det är så rasande snygga projektioner som dansar till musiken att personerna på scenen blir stela statister.

Det är tyvärr lättare att plocka ut stoppsträckorna under kvällen än de självklara höjdpunkterna. När Jocke Berg från scenen säger att de aldrig blickat bakåt så är det låtarna med ganska många år på nacken som lyfter spelningen och mättar publikens förväntningar. Det är en skitig discodunkande Dom Andra jag tar med mig hem på näthinnan.
Det är en sentimental monumental Mannen I Vita Hatten som ekar i mig. Det är en Berg & dalvana som gav mig gåshud. Det är såklart en 747 som får mig att höja armarna.

Jag lämnar arenan med en bitterljuv smak i munnen. Jag kommer aldrig få se Kent på en scen igen. Jag älskade vad jag såg. Jag gillade vad jag hörde. Jag saknade en massa låtar.
Kent har alltid blickat framåt. Jag får i fortsättningen blicka bakåt.
Kent lever härmed på gamla meriter.
Tack för musiken.