Katy Perry
Globen, Stockholm
2015-03-23

Jag var så fruktansvärt trött på vuxenvärlden förra veckan.  Trött på att det fanns vuxna som ifrågasatte en nioårings initiativ om att rocka sockorna för att påvisa att alla inte är likadana och att det är härligt att vara annorlunda.

Jo. Det är på allvar. De tyckte att man kunde hålla tyst om det och istället skänka pengar och inte hålla på att tramsa sig med bilder på olikfärgade strumpor.

Precis. Jag hör vad du tänker. Det var inga briljanta vuxna det.
Fast i och med att de raljerade över sakens onödighet fick den ju sin uppmärksamhet.

Det ä r härligt och alldeles tillåtet att vara annorlunda. Och framför allt är det är B R A att sprida positiva budskap.
KAN VÄRLDEN BARA FATTA DET?

Jo. Så jag var lite arg, bitter och störd på vuxna som inte ser vikten av sin roll som förebild.

katyperry2Men så gick jag på Katy Perry-konsert.

Katy och jag har inte någon starkare relation än att jag gillar det jag hört av henne på radio och att jag inte vill missa när hon gör sitt första Sverigebesök på evigheter. Att gå spikades när nyheten kom i början på 2014.

Med långt över hundra konserter, 127 medarbetare i ett följe, 23 lastbilar världen runt och en vecka i Sverige i bagaget senare är det äntligen dags.

Ett fullsmockat, lysrörstänt och förväntasfullt Globen släcks några minuter efter utsatt tid. Neonlamporna tänds på scenen. Basen i introt till Roar dunkar så det känns i hela kroppen även på oss en sektion upp.  I mitten på scenen står en ring av rökpelare och i den,  som från ingenstans hör vi ”STOCKHOLM!” och ett öronbedövande skrik håller på att spränga golfbollen i bitar.

Queen Katy har äntrat scenen.

Hon är taggad till tänderna och har inte bara rockat sockorna utan varenda litet klädesplagg hon har på sig.

Katy verkar inte bry sig om vad andra tycker.
Det är faktiskt hon som plockar tillbaka min tro på vuxenvärlden. Åtminstone tillfälligt.

För hon. Som faktiskt kan påverka frågar ett skrikande Globen:

– Do you love yourself?! , skriker och växlar upp när vi är SverigeJantemesiga och inte vågar eller kan skrika JA!:
– I mean, DO YOU LOVE YOURSELF…….FIRST?

Här har vi donnan som gör nåt av sin roll som förebild.  För när vi älskar oss själva är vi nöjda och inte så jäkla griniga. Då kan vi också sluta se så mycket som personliga hot.

Precis som de flesta utländska artister vill hon knyta an till sitt tillfälliga värdland och tala språket. Denna kväll ville hon bland annat lära sig att säga ”Jag älskar svenska killar”.

Det var väl bara synd att den kille som hon valde ut som lärare inte helt vågade säga högt i mikrofonen, på Globen, inför drygt 12 000 personer tittandes på sig att  JAG ÄLSKAR SVENSKA KILLAR!
För oavsett läggning kan det ju vara så – att vi älskar människorna i Sverige.
Oavsett kön.

Jag mår sällan så bra som efter en arenaspelning med någon av de riktigt stora artisterna.
De flesta tar sin roll på allvar. Lär ungdomarna att veta sitt värde.
Att våga säga ja till kärlek.

Och att våga vara glad.
Framför allt.

Våga vara den du vill.

12 000 personer var garanterat betydligt mer söndagsglada igår än en vanlig söndag.
Förhoppningsvis håller det i sig. Och smittar av sig.

Roaaaaar!

Om skribenten

Malin Karlsson

Inkonsekvent och nyfiken känslomänniska med rötter i Skåne men livet i Stockholm. Ständigt lyssnande. Flitigt bloggande. Punkt.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras