Slemlurk
Eremitens magiska äfventyr
(Egen utgivning, 20015)

slemlurkomslagProgrock.

Jag är fördomsfull så det stänker om det bara någon andas den termen.

Jag föreställer mig lite för gamla herrar (uteslutande herrar) som sparat det långa håret lite för länge trots att det är lite för tunt, som luktar lite för mycket svårdefinierad intorkad svett och som lite för lystet smeker gitarrhalsar som vore det sammetslen hud på valfri hen i valfri lite för utstuderad erotisk fantasi.

För det mesta är det fullkomligt olidligt.

För det mesta är det antitesen till budskapet less is more.

För det mesta är det en musikstil där onani och ekvilibrism sätts på altare medan konceptet ”en bra låt” betraktas med oförstående avsky.

Sådan är min fördom. Allt för ofta visar den sig vara smärtsamt nära sanningen. Därför har jag väldigt svårt får genren som företeelse.

Fler krumbukter än nödvändigt innebär inte per definition ett bättre stycke musik. Inte i min bok.
Därför blir jag överlycklig de gånger jag överbevisas om motsatsen. Som i fallet Slemlurk. Även om det här kanske snarare är tal om progpunk.

Bandledaren Tony Thorén (inte att förväxla med Eldkvarns rakt igenom charmante basist med samma namn) tycks förvisso lida av kroniskt dåligt självförtroende (hela följebrevet till femspåriga ”Eremitens magiska äfventyr” är en A4 vars hela text andas ”ingen kommer vilja lyssna på det här, men vi har kul ändå”), men behöver så verkligen inte göra. När han stoppar energisk punk i sin annars instrumentella rockmusik med smygande drag av jazz händer nämligen något som genren som sådan är sorgligt befriad från. Det uppstår dynamik och spänning.

”Eremitens magiska äfventyr” är en energisk samling låtar som sjuder av liv och som levereras i en precis lagom dos uppstyckad i föredömligt korta låtar (titelspåret exkluderat) som gör att det aldrig blir trist eller överdrivet. Snarare tvärtom, intresseväckande och livsbejakande.

Men Slemlurk? Bandnamnet låter precis som en ganska på pricken beskrivning av herrarna som befolkar min fördom. Att låta Kanyl-Berras Orkester vara en låttitel istället för ett bandnamn känns i sammanhanget som storartat slöseri med potential.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras