Allt har sin tid. 2005 släppte Sleater-Kinney sin skiva ”The Woods” efter en drygt 10 år lång karriär, och tog året efter en paus på obestämd tid. Samtidigt var jag 17 år och lyssnade sedan ett antal år tillbaka helst på band som Iron Maiden, Slipknot, Marilyn Manson, Murderdolls, Dark Tranquillity, The Haunted… Ett indie/punk-band från Olympia fanns helt enkelt inte på min radar vid den tiden.

Vad jag vill komma till är att jag inte hörde talas om Sleater-Kinney förens jag började läsa om deras återkomst. Min enda beröringspunkt var Carrie Brownstein som jag känner till mycket väl från den lysande komediserien ”Portlandia” och som jag visste hade en bakgrund som musiker, utan att ha gjort några vidare efterforskningar.

Det gjorde jag i alla fall nu, när jag började gräva i deras katalog på Spotify fick jag den där känslan som både är skämmig och exalterande på samma gång:

”HUR har jag kunnat missa det här? Det är ju hur bra som heeeeeeelst!”

En känsla jag är väl bekant med efter att ha upptäckt storheten med både Kent och Håkan Hellström tio år efter alla andra. Men jag ser det från den positiva sidan, i stället för att se det som 20 års missad musik har jag en stor katalog att upptäcka på en gång.

Just nu blir det dock inte så mycket lyssnande på Sleater-Kinneys backkatalog, den nya skivan ”No cities to love” släpptes häromdagen och den är helt. Jävla. Fantastisk. Jag kan inte sluta lyssna på den (faktumet att den, i likhet med Slayers ”Reign in blood”, är halvtimmen lång och går att klämma två gånger på väg till jobbet är bara en av skivans fördelar).

Vad en gitarrbaserad punktrio har att erbjuda kan vid första anblick kännas begränsat och mindre spännande, men här finns så mycket detaljer att upptäcka och uppskatta. Alla riff som sätter sig på hjärnan direkt, det svängiga trumkompet i Fangless, attityden i No Anthems refräng, hur Carrie Brownstein sjunger ”citeeeys” i Cities to love och hur A new wave växlar mellan den kaxiga versen och den poppiga refrängen.

Det har bara gått 21 dagar av 2015 och det nya året har redan bjudit på en hel massa bra skivor (Raised Fist, Menace Beach, Marilyn Manson, Kitok, Belle & Sebastian, Panda Bear med flera med flera). Men ”No cities to love” står ut som den mest helgjutna hittills och jag skulle inte bli förvånad om den kommer att stå sig som en av årets bästa.

Den där känslan av att bli knockad av musik – fan vad jag gillar den. Det är den jag söker hela tiden och tillfällena när det händer är få men underbara. Det här var ett av dem.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras