John Dunsö, den före detta Billie the Vision and the Dancers – gitarristen, som nu gör musik solo under namnet Traveling John. Under vintern har han släppt sitt debutalbum, spelat live i TV4 Nyhetsmorgon där han eftersökte den borttappade amerikanska kärleken Sarah, samt varit på en fem månaders spontanturné i USA.
”Under dom åren jag skrev och spelade in låtar till debutalbumet så var Bon Iver nästan det enda jag lyssnande på, när jag ville komma bort från den kreativa process och släppa mina tankar. re:stacks är min absoluta favoritlåt med honom så nu när albumet är släppt kände jag att jag var tvungen att göra min egen version av den. Jag har spelat in den så naken och med så mycket hjärta jag har kunnat utan att bryta ihop”.

Drefvet tog sig ett drefvigt snack med John om allt mellan himlen och jorden.

– Hittade du Sarah?
Nej, inte än tyvärr. Låten börjar iofs sprida sig en del i USA nu, så hoppas det kan leda till nåt.

– Varför var det just Bon Iver du fastnade för? Vad i musiken var det som fick dig att relatera?
Det är ju nåt med hans mumlande som är så jävla fantastiskt. Haha. Hälften av låtarna fattar man inte var han säger men känslan går fortfarande rakt in, skörheten och produktionerna. Just den låten, re:stacks, som jag gjort en cover på är ju dock ganska tydlig. Hela det temat, med en avbruten kärleksrelation, det blir ju aldrig gammalt. Känns som dom flesta kan relatera till det.

– Vad fick dig att lämna Billie-orkestern?
Jag kände att jag ville utforska mitt eget låtskrivande mer och göra en soloskiva, sen ville jag bort från Sverige i några år också. Det var lite för komplicerat att kombinera det med att spela med bandet också eftersom jag alltid går all-in i grejer. 

– Vad betyder musik för dig?  (stor fråga jag vet)
Att sitta med gitarren och skriva, titta på klockan och märka att det har gått åtta timmar utan att man har ätit, druckit, eller gått på toaletten. Musik är det enda som gör det med mig. Eller att vakna bakfull med ångest, börja spela och allt jobbigt bara lämnar skallen. En trippelverkande alvedon.

– OM du inte hittat till musiken, vad hade du spenderat dina dagar med idag?
Jag hade förmodligen blivit nån slags kock. På en lugn restaurang i något varmt land, i en stad vid havet.

– Gör det ont att skapa musik? (filosofisk fråga jag vet)
Ja vissa gånger. Jag skriver oftast om saker som är jobbig, sätt man vill förändras på, nostalgi, att man börjar bli äldre etc. Klart det gör ont när man försöker formulera sina innersta känslor eftersom man upplever dom då. Samtidigt är det ju det mest fantastiska som finns. Att sitta och försöka skriva den bästa texten man kan och sedan tillslut få ihop det efter flera månader. Känns som att klara ett 10.000-bitars pussel.   

– Vilket är ditt konstigaste konsertminne? Som publik eller artist. 
Det konstigaste och ett av dom bästa – När vi spelade på fängelseanstalten Hall utanför Stockholm. I en gympasal för en publik bestående av livstidsdömda rånmördare och ett gäng vakter omkring med vapen.Vi var livrädda.Det slutade dock med att alla kom fram och ville ha autograf och köpa skiva. Fantastiskt var det och alla var asfina. Gustav den andra gitarristen i bandet tvingades även göra en moonwalk och alla klappade i takt. Surrealistiskt.


– Om du fick ta med dig en person (vem som helst ur historien) till en öde ö. Vem skulle få bli ö-sällskap?
Hmm. Nån som är social och bra på att ta det lugnt men samtidigt kan fiska och klara av vildmarken och sånt. Jag tar min kompis Jonas Olsson. 

– Vilken är världens vackraste plats?
Saxemara, en liten by i skärgården utanför Ronneby, där jag har växt upp.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg