30.01.2018
Kakkmaddafakka
Docks, Hamburg

Konsonantintensiv indie-disco från Norges regnigaste stad Bergen kom till Hamburg för att föra det norska Erlend Øye-soundet vidare in i 2010-talet. Den sex man starka laguppställningen i Kakkmaddafakka bjuder in till en halvdag med Drefvets utsända (se intervju) under deras ”Hus”-turné, innehållandes besvärliga ballonger, ett antal rundor onlinegaming, en fantastisk livespelning och en smått galen tysk publik.

Vid Roskildefestivalen 2016 råkade undertecknad ramla in på en spelning i pausen mellan två Gringo Bar-drinkar då någon i campingsällskapet råkat påtala ”Kakkmaddafakka måste man se bara pga namnet”. Där och då hade jag enbart lyssnat på deras andra album, ”Hest”, som föll i smaken genom soundet som klingade mycket Kings of Convenience och allt annat som Erlend Øye varit inblandad i – utan att vid tillfället ha den blekaste aning om kopplingen mellan Kakkmaddafakka och Øye. Erlend Øye har varit inblandad som producent, låtskrivare eller sessionmusiker vid de senaste fyra plattorna vilket självklart gett avtryck i KMF-soundet.
Roskildespelningen gav ett bestående intryck, dock inte i första hand för showen – en show som slår ut de flesta band vad det gäller energi på scen – utan för en galen support av en mycket ung, och primärt, kvinnlig publik. Många frågor uppkom per automatik, framförallt varför Kakkmaddafakkas plattor gått Sverige helt förbi.

Flashforward två år och det noteras att Kakkmaddafakka skall lira för trettioelfte gången i Hamburg, en av de platser där deras popularitet verkar vara större än någon annanstans i Europa, möjligtvis världen. Lokalen för dagen är Docks, en av Hamburgs större spelhak, och för att få en känsla för Kakkmaddafakka’s tyska support bör det nämnas att Docks normalt inhyser band som Noel Gallagher, Portugal. The Man, Fever Ray, Sepultura osv. – listan kan göras mycket lång! Det är för dagen en plats som knappt räcker till med tanke på biljettrycket; lapp på luckan-skylten hängdes upp redan i slutet av december. Berätta gärna vilka svenska band som i dagsläget säljer ut 2 000 biljetter en månad i förväg?

Hamburg-publiken visar sig också vara på plats riktigt tidigt vilket torde varit riktigt kul för det albumdebuterande förbandet, COSBY, som två dagar efter spelningen bjöd in till releasefest. Den ständiga fotografföljeslagaren visade sig dessutom ha en osund relation till Kakkmaddafakka och hade laddat upp förväntningarna till bristningsgränsen, något som knappast underlättades av att ha fått 30 minuters privat fotosession med bandet samt att ha fått plåta deras nya merchandise. Själv stod jag i mitten av ett hav av sjuttonåriga damer samt deras ängsliga föräldrar som sneglade på en malplacerad fyrtioplussad man och möjligtvis undrade vad han gjorde där, tillfällen då journalistbrickan kommer väl till pass. Lagom till spelning letas dock balkongen upp där medelåldern åtminstone lyckats öka till 25.

Kakkmaddafakka dras med två rykten; för det första tilltalar de primärt en ung, kvinnlig publik (se intervju om varför), för det andra dras de med ett rykte om att ha en Bob Hundsk energi på scen, dock ibland på gränsen till det studentikosa enligt vissa recensenter. Det första ryktet går inte att argumentera bort efter fem minuter i publiken. Dock, scenenergin är knappast av studentikost snitt; i så fall måste Bob Hund och The Hives tillföras samma kategori.

Redan introlåten, ”Touching”, gav en fingervisning av det 60 minuter långa segertåg som satte prägeln på spelningen. Den unga tyska fanskaran kan låttexterna bättre än bibeln, möjligtvis med lite hjälp av sin smartphone då grannen på balkongplats sjöng med hjälp av någon lyrics-hemsida. Och det låter fantastiskt! Samma allsång som upplevdes vid FC St.Pauli’s senaste hemmamatch upprepas innanför Docks väggar. Axel Vindenes behöver egentligen inte sjunga alls eftersom publiken fixar detta, även om de nya låtarna från ”Hus” inte sitter spikat i hjärnbarken ännu – men vad gör det när man har en smartphone som fixar texten?
Även om ”Hest” fortfarande är en personlig favorit bland albumen – och låtar som ”Is She”, ”Your Girl” och publikfavoriten ”Restless” gör sig fantastiskt bra live – visar det nya albumet upp ett betydligt mer polerat sound, särskilt live med betoning på ”Blue Eyes” som får ett helt nytt liv med på scen.

Även om frontmannen Axel Vindenes är den som eldar på publiken som mest och bl.a. påpekar att ”vi gillar tjejer” – vilka uppenbarligen har en liknande inställning till KMF, särskilt när Axel blottar bringan redan efter fem minuter – är hela besättningen inblandad i den överväxel som Kakkmaddafakka lägger in redan efter andra låten, ”Neighboorhood”. Brorsan Pål Vindenes plockar micken vid några tillfällen och Lars Helmik på percussion gör ett helt fantastiskt covernummer av Cher’s ”Believe” med hjälp av ekivoka rörelser, som dock dansar på rätt sida av den finfina gränsen mellan humor och att ta sig själva på för stort allvar – det är satans kul att se!
Det som dock har utvecklats mycket de senaste åren är hur tight de rullor ut KMF’s låtskatt live. Där många band med samma energi dras med stora problem med finliret på scen – många gånger får en energiboost:ad show dras med massor av missade riff och dylikt – visar Kakkmaddafakka att rå energi kan kombineras med riktigt tighta musiker. Ibland letar man efter backing tracket för att hitta argument för att showen är viktigare än instrumentliret men det finns helt enkelt inget att leta efter.

Efter att fotografen skrikit in sina sista refränger i mitt vänsteröra och transpirerat av sig fjorton låtars frenetiskt dansande mot min vänsterarm – det var varmt, oerhört varmt – är det dock över. Men, om KMF följer traditionen lär de vara åter i Hamburg en eller två gånger till innan året är slut. Axel Vindenes påtalar själv att Hamburg är staden där Kakkmaddafakka är som störst; i Sverige lirar de på Eneby Gård i Kisa under Eneby Rock-dagarna – olika världar, olika popularitet.
När får vi se Kakkmaddafakka lira på en hyfsat stor svensk scen? Är det inte dags att vakna upp och inse att det finns mer indiedisco från Norge, och i synnerhet från Bergen, än enbart Erlend Øye’s alla projekt? Boka in nu!

Fotograf: Julia Schwendner

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras