Känslan av att vara en liten vattenpöl som långsamt rinner mellan fingrarna.
Det porlar lite tyst och en eller två solkatter speglar sig i händerna.

Jag adopterar horisonten och försöker tapetsera alla tankar med den rosa färgen.
För att göra allt lite mjukare, slippa bli kantstött.
Men plötsligt ser jag min fantasi rida barbacka i solnedgången med någon annan.
I brist på annat broderar jag min tid i självlysande moln och självutlösare drömmar.

Detta drömmande och rastlösa universum är något som varit väldigt närvarande i mitt huvud. Ifrågasättande av existens och tanken av att komma fram.
Komma i mål.
Den kroniska känslan av att längta bort.
Längta till att våga lita på att tiden finns kvar.

Med individualismen i fokus är det lätt att ta sig själv på blodigt allvar. Lätt att glömma bort att dina atomer är bara några bland miljarders miljoner.
Du är faktiskt bara en fis i rymden och det tröstar i varje fall mig.

 

Judith Stocks – Syntar

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras