PR-gänget på Birds Will Sing For You sa att jag får säga vad som helst här på Drefvet så då gör jag väl det. Jag skulle kunna prata om min nya skiva ”Fan Livet”, eller om filmen ”Måste Gitt”, eller mitt liv eller något. Men på senaste tiden har jag tänkt jäääättemycket på: ”Jag vill inte vara med”!

Kommer ni ihåg ”inte vara med”? Hur starkt det var.
På skolgården, både när någon inte vill vara det och när du själv kände att du bara ”INTE VILLE VARA MED”. Det är komplicerat, ofta suckade man ju över ”vad speciell du nu är som prompt inte ska va med”. Men nu är jag vuxen och nu vet jag hur viktigt det är… Jag är bara lite sen.

Det här handlar inte om utanförskap eller vikten av att alla ska kunna vara tillsammans. Det handlar bara om att få fortsätta vara jag. Eller du. Det finns så mycket som jag SKA göra eller BORDE vara. Definitivt borde jag ju inte skriva musik som 36-åring, det hör väl den unga, snygga generationen till. Men, som sagt, jag vill ju inte vara med! Jag är rädd att livet bara ska gå av sig själv… Fan Livet! Att jag bara blir hängande framför TV-tablån, hängande över sociala medier, säga att jag tränar mer än jag gör, att det går bättre för mig än vad det gör, att jag mår bättre än jag gör. Då bara… ”Men jag vill inte vara med”. Och så är jag inte det. Ett tag. Då kanske det händer något annat. Att jag istället gör ännu en skiva som ingen har frågat efter. Det hjälper. För det är krångligt. Livet. Fan livet alltså! Vad gör du när du hoppar av?

På tunnelbanan i Stockholm så tänker jag ibland att vi alla ser likadana ut. Klart vi gör! Vi följer samma konsumtionsmönster, så sällan man ser någon med grällt färgat hår, lila stövlar och stormhatt. Nä, jag vet, detta handlar ju inte om kläder. Det handlar om det tysta tvånget att alla ska vara… För jag köper alltså också den där rocken jag trodde jag hade tänkt att jag skulle vara unik med. Eller bara det att min förra skiva (Stockholm Heartbreak) hade arbetsnamnet ”Nu”, det kände jag var unikt, men häromdan var jag och såg en krogshow med det namnet. Såklart, tänkte jag. Namnet stämmer väl med vad som skulle vara grymt att heta just NU. Vi är en del av samma referenser. Åsikter om åsikter om åsikter.

Om vi alla hjälps åt att våga att ”inte vara med” så skulle skulle kanske fler känna att man får vara med. Låter konstigt. Eller så här: Toleransen för de som inte vill vara med, skulle öka om fler inte vill vara med. Kanske det är den plattform för subkulturer som skulle behövas i det här folktomma landet.

Jag snurrar, jag vet. Men jag snurrar till källan: ”Fan Livet”. Tittar på det. Pratar om det. Vad har vi skapat för strukturer? Vad håller vi på med och vad håller vi inte på med, och varför? Vill du vara med eller inte? Jag vill tro att jag hoppar av. Hela tiden. Ett tag, bara provar nåt annat, helt nytt.

Fine om du tycker att allt bara är toppen, bara du vet varför.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras