Svår. Introvert. Distanserad. Anonym. Blyg. Instängd. Beskrivning av en Lars Norén-pjäs? Nejdå, det är bara mina tidigare erfarenheter av Jonathan Johansson. Nu spränger jag alla tidigare erfarenheter åt helvete.

Från första strofen i öppningslåten Midsommarkransen Baby så äger Jonathan Johansson inte bara scenen, han har tagit över hela rummet, hela staden och halva länet. Han är så säker, och självklar däruppe. Borta är det svåra, det där blyga som jag upplevt innan. Johansson är en Salo-light (ja det var en komplimang). Med hjälp av gitarrist och trummis så blir det ett sjujäkla sväng nere på The Crypt. Det fullpackade rummet gungar i takt och jublar i kör.

Höjdpunkterna är så många och så otroligt höga under setet. Den fullkomligt febriga Alla Helveten, den dundrande åskmullrande versionen av Stockholm, den innerliga känslan som ligger över Aldrig Ensam. Jag blir knockad och hänförd. Jag blir överlycklig.

Stämningen höjs av den sparsmakade men otroligt snygga ljussättningen. Artisterna drunknar i rött ljus. Så snyggt, så passande.

Sist jag såg Jonathan Johansson på en scen gav han intrycket att vara rädd, han krympte flera meter på scenen. Nu är han en scenpersonlighet. Han fick rummet att kännas som en hangar.

Jag skulle kunna strössla lovord och komplimanger i flera dagar över den här spelningen och orden skulle aldrig riktigt räcka till eller bli riktigt rättvisa.

Har du chansen att se Jonathan Johansson på en scen nu i höst. Ta den, du kommer absolut inte att ångra dig.

DET har du mitt ord på.

 

Setlist Lkpg