Första gången Jonathan Fröberg nådde min radar var med singeln Köpenhamn. Det var inte så att jag golvades.
Jag minns att jag fastnade för texten.
Av någon konstig anledning så får låtar som börjar med ordet ”jag” lite extra uppmärksamhet från mig.

Jag hoppas och tror att artisten tömt sitt hjärta på ord och känslor.
Hällt ut de över vita ark och organiserat till de vackraste av texter.
Ibland stämmer min tes, ibland inte.
Jonathan Fröberg har tömt hjärtat. Han har använt allt som fanns där. Spillt ut det på pappret.
Det känns.
Det hörs.

Det som jag såg fram emot mest med att göra ett album, var dels att få ge klassiska albumspår en plats. Låtar som aldrig skulle ges ut som singlar. För det andra såg jag fram emot att få hålla den där skivan i handen.
En mäktig känsla.

Musiken rör sig i gränslandet mellan Kent-rock (någonstans mellan debuten och Verkligen) och svenska popsnickrare som Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij. Orden har fått skräddarsydda uniformer som sitter perfekt.
Men det är pennan som är Fröbergs viktigaste vapen.
En låt som Hur Tar Vi Oss Ur är som jag tidigare nämnde ett trasigt hjärta utspillt på papper.
Det är fem minuters uppvisning i hur man bemästrar ett hantverk på allra bästa sätt.

Jag hade en väldigt tydlig vision om hur skivan skulle låta innan inspelningen, samtidigt som jag ville få in nya element. Tack vare tips från Viktor Olsson så kopplades jag ihop med producenterna Axel Jonsson-Stridbeck och Jonatan Lundin.
Grunden till skivan är inspelad hos Stefan Boman i Park Studios med hela bandet i samma rum, för att fånga energin som uppstår när ett band spelar tillsammans. Anledningen till att skivan spelades in i Park var dels för att jag tycker att det är en otroligt vacker studio, men jag vill heller inte sticka under stolen med att jag varit ett väldigt stort fan till Kent. För mig skapades det därför en väldigt speciell känsla, när mina låtar spelades in i studion där deras låtar har ekat. Därefter flyttade vi oss vidare in i en källarstudio på Scheelegatan i Stockholm, där vi kunde ta oss tiden till att testa oss fram hur skivan skulle formas.

Om man ”bara” ska bedöma det som en skiva så är det en väldigt bra skiva. Om man ska bedöma det som en debutskiva så är den fantastisk.
Den har attityd. Den tar plats. Den är självklar och fastnar efter första lyssningen vilket gör att man som lyssnare bara vill ha mer och mer och mer.

Någonstans på vägen tappade jag sedan bort mig själv och visste inte riktigt i vilken riktning jag var på väg med skivan, trots min tydliga bild jag haft innan inspelningen av skivan påbörjades. Då plockar min gode vän Jocke Wik upp mig, en vän som känner mig utan- och innantill (i många fall bättre än jag själv).
Vi flyttade över skivan till Jockes studio, där han lyckades ta mig tillbaka in i min vision igen. Skivan mixades sedan av Niklas Berglöf och mastrades slutligen av Magnus Lindberg. Tack vare kombinationen av Stefan och Park Studios, Axel & Jonatan, Jocke Wik, och Niklas & Magnus, blev skivan precis så som jag ville ha den (om inte ännu bättre). Det är med otrolig stolthet jag ger ifrån mig skivan nu.

Det här är en debutplatta bestående av tio egentligen helt skilda historier. Tio livsöden som tack vare en väldigt skicklig textförfattare fastnat på papper. Fått rätt accessoarer, och nu sitter jag med hörlurarna på och kan bara gratulera Jonathan Fröberg.
Det är inte alla som släpper en debutplatta som sätter så djupa spår.
Det ska bli väldigt intressant att följa den fortsatta karriären.

Förutom ovanstående citat från Jonathan om hur skivan växte fram så fick vi på Drefvet några tankar om vad varje spår på skivan betyder.

Köpenhamn – En låt om att bli kvar i sin hemstad, medan vännerna flyttar till andra städer och tar sig ut i världen.

Revansch – Skivans äldsta låt, som skrevs redan 2015. En Vi mot världen-sång.

Hur tar vi oss ur – Skrevs efter att förhållandet med min första kärlek gick i kras. Utspelar sig i skolkorridoren på gymnasiet och hamnklubben i Nyköping.

Solen – Min gamla gitarrist skickade en sen kväll i januari ett gäng instrumentala demos han skrivit. En av låtarna hette Solen. Jag skrev klart musiken och en text.

Vinter – Redan innan skivan spelades in hade jag låtlistan klar och här var det tänkt att vara en annan låt. Strax innan vi klev in i studion frågade Axel om jag hade någon nyskriven låt som vi kunde plocka istället, för att skapa en nerv i att jag inte har spelat den alldeles för mycket. Jag är väldigt glad för det beslutet idag, det blev en av mina favoriter på skivan. Det är också en av mina mest personliga texter någonsin.

Jag skäms – Den där känslan av att skämmas över både saker man gör och inte gör. Att aldrig bli nöjd med sina val och sig själv.

Andas in, andas ut – När fartblindheten inför målet tar över, kan det vara bra att bara stanna upp en stund och se sig om.

Jävla ont – Låten skrevs på ett trasigt gammalt keyboard i en lägenhet. Jag ville uttrycka mig så tydligt som möjligt om mina känslor och hur jag mådde.

Slott – Demon till denna låt är det ingen som vill höra. Den innehöll en tonartshöjning av sällan skådat slag.

En sista chans – Även denna låt har jag skrivit tillsammans med min gamla bandkollega Anton Håkansson. Vi skrev den en sen natt efter ett födelsedagsgig i skärgården.