Först och främst, jag vet inte riktigt om man gör John och Oskar rättvisa genom att kalla de musiker. Jag tror snarare att galna
vetenskapsmän är en mer korrekt benämning. För inte är det instrument Johnossi spelar på.

Det räcker med att John Engelbert sätter i sladden på sin ”gitarr” så skakar hela Arbis i en mullrande baston.
Oskar Bondes ”trumset” låter som ett gammalt ånglok dopat med raketbränsle.
Den kombinationen är omöjlig, helt jävla omöjlig att stå emot. Alla reglage, alla knappar, alla rattar är uppskruvade på tolv.
Ändå låter det alldeles alldeles underbart. Johnossi har på scenen så fruktansvärt mycket muskler, duon är förvisso förstärkt med allkonstnären Mattias Franzén, men det är Engelbert och Bonde som skapar universums vackraste oljud.
Öppnande Air Is Free visar att nya låtar inte behöver livemuskler, det går att kompensera med väldigt mycket uppkäftighet och attityd. Alstren från färska plattan ”Blood Jungle” drar trots sin korta livstid ner stor allsång under takkronorna.
Men det går inte ens att jämföra i publikgensvaret från de äldre låtarna. En nitroglycerin-marinerad What´s The Point, en fullkomligt furiös version av Execution Song.
Det skulle utan svårigheter kunnas skrivas rader med superlativ om varje framförd låt.
Vad som gör det hela lite trist är att det aldrig går att framkalla Johnossis storhet hemma.
Det är på en scen som bandet är som allra bäst. Det är när spelglädjen och energin sköljer över publiken som en tsunami som man verkligen inser att duon är ett av världens grymmaste liveband.
Håller du inte med? Gör då såhär, köp biljett till en Johnossi-konsert nära dig. Känn efter hur din kropp reagerar när Roscoe exploderar. Hör av dig till mig och säg att jag hade rätt.