Johnossi lirar i Hamburg och Drefvet passar på att söka upp John Engelbert för en snabb intervju om senaste plattan, Tysklands-turnerande och hur det är att ha haft möjlighet att följa musikbranschens utveckling från en tid när CD-försäljning fortfarande var viktigt.

John Engelbert möter upp oss bakom scenen på Fabrik två timmar innan spelning och påtalar att han är lagom trött och kanske inte gör sig på bild den kommande timmen samt oroar sig för att sångrösten inte skall funka. Djupt nedsjunken i klassiskt slitet för-rum till scenen försöker Engelbert piggna till med en kopp kaffe innan vi påbörjar intervjun.

Johnossi tillbaka i Tyskland igen – välkomna! Ni gör förhållandevis många spelningar i Tyskland, hur kommer det sig?
Det är ju här vi spelar mest och går hem bäst liksom. Frågan är väl snarare varför vi inte går hem lika bra i alla andra länder, varför går vi bara hem i Tyskland höll jag på att säga. Det finns ju en levande rockscen här som inte finns i Sverige. Det går ju bra förr oss i Sverige också men det bor tillräckligt många människor här för att kunna få spela mycket, men det bor också många människor i Frankrike med och det går inte särskilt bra för oss där.
Vi har ju också varit här så mycket och byggt allt på att spela live men vi har väl aldrig tagit något jättekliv på den tyska scenen men får spela på större och större ställen för varje gång vi kommer hit. Nackdelen är väl att större ställen innebär färre gig. Vi är ju ett turnerande band och vill lira.

Turnerandet har ju också tagit ut sin rätt i allt vad det gäller utbrändhet till scenolyckor, hur påverkar det valet att vara ett band som bygger ett varumärke runt att vara ett turnerande band? Lirar ni lika mycket fortfarande?
Alltså, anledningen till utbrändhet har väl inte alltid varit att vi har spelat för mycket utan vi råkar sådana personer som bryter ihop ibland. Det har vi gjort även när vi är lediga, vi har sådana läggningar båda två tyvärr. Både Ossi och jag lever med ångestsyndrom och depressionsproblem liksom många andra människor gör i hela världen och sen så kan det finns en rad olika utlösande faktorer men det är inget konstigt. Men har man det här yrket, som är väldigt udda där man ställer sig på en scen varje kväll, så finns det många grejer i det som kan trigga igång stress om man gör det för mycket.


Har det flitiga turnerandet också påverkat tiden det tar att producera ett nytt album? Det tog tre år mellan första och andra plattan och sedan senaste albumet “Transitions” är det fyra år.
Bra fråga (skratt) men vi vill inte tänka så utan snarare att det får ta den tid det tar. Det är nog mer att vi inte vill krysta ut någonting bara för att släppa ett album. Jag tycker ändå vi har gjort det bra, första plattan kom 2005, andra 2008 och sedan 2010, 2013 och nu då 2017. Ja, du har fan rätt alltså. Nu känns det däremot inte som att det kommer att ta fem år till nästa album.

Är det svårare att komma igång med den kreativa processen efter när man har släppt ett antal plattor och kan känna prestationskrav för att släppa nytt?
Så är det nog men det har fan varit svårt att komma igång varje gång och göra ett album, jag tycker alltid att det är svårt.

Nu har ni dock jobbat med, låt oss säga, ett musikaliskt annorlunda producentpar via NoNoNo. Hur har det påverkat Johnossi’s sound?
Vi ville verkligen åt en annorlunda process genom att göra albumet lika mycket annorlunda till sättet som till resultatet. Resultatet är ju alltid såklart ett resultat av hur man gör det och vi ville vända upp och ner på det och inte göra som vi brukar, som på något sätt påminner om hur vi brukar spela in, väljer att skriva och så vidare. Det är förvisso skönt att sätta upp några dogman så man ramar in sig lite, annars är det alltid en risk att man är all over the place och aldrig blir klar liksom. Det är liksom bara därför vi inte har någon basist och det har bara hängt kvar och vi har aldrig sett någon anledning till att skaffa det Det har varit kul som det är och sedan bara det blev så. Men inför det här albumet sa vi bara ”vi ska inte repa någonting, vi ska inte ses i replokalen, vi ska inte stå där och skriva som vi alltid har gjort utan vi sätter ihop det på något annat sätt” liksom, som att sitta hemma och bara maila idéer bara för att göra det konstigt i sig.

Vad skiljer i den kreativa processen med NoNoNo bakom mixerbordet jämfört med “Transitions”- inspelningen?
Det var ju en ny grej – för dom också. Dom hade ju liksom väldigt lite erfarenhet av att spela in livetrummor och micka upp gitarrförstärkare och det var ju det vi ville åt. Samtidigt som dom är de värsta ljudnördarna men i sin ljudvärld, och därför har dålig koll på klassisk rockinstrumentering men det sista vi ville ha var någon typisk rockproducent som bara går loss med ”åh, det blir så satans bra med den och den micken”. Vi ville bara göra något annat.

Allt är väldigt klippt, hela skivan är väldigt cut and pasted, det är nästan ingenting som är inspelat i en tagning. Låtarna är ju en annan grej. De är ju alltid skrivna på akustisk gitarr innan vi går in i studion och vi ville egentligen bara åt deras naiva tolkning av vad man skulle göra med ett band som oss. Dom har ju inget bagage av massa rockslask utan dom kommer från beats- och hiphop-världen. Vi gjorde ju vårt femte album och kände att vi kunde ta ut svängarna och göra vad fan vi ville och nästa skiva kanske blir helt tvärtom, den skitigaste garagerock-skivan vi någonsin har gjort och som vi spelar in på en helg eller bara live rakt av. Det finns ju aldrig något rätt eller fel men vi ville också lära oss något nytt av processen med plattan.


Ni har också jobbat med ett antal olika låtskrivare på senaste plattan, varför?
Det var bara en naturlig grej, det var inget planerat. Det handlade mer om att släppa på tyglarna och prova att skriva med andra, det finns liksom inga regler och var också ett sätt att inte tröttna på sig själv. Det var skitkul är man märker att man blir inspirerad och stimulerad att skriva ihop med andra och det är egentligen bara polare som vi har skrivit med som bara råkar vara några av Sveriges bästa och jättegrymmaste låtskrivare, men det handlar främst om att det faktiskt är kompisar som man har skrivit med.

Johnossi har ju varit med i musikbranschen i mer än tolv år nu och sett hur den har utvecklats inifrån, vad har varit de största förändringarna sedan ni startade?
När vi började var ju hela branschen i stiltje. Vi har ju verkligen varit med i branschens övergång, till och med innan det var självklart att allt skulle flytta till det digitala, innan streamingen. Jag kom ihåg när någon i början sa att ”ni borde ha en Myspace-sida” och när allt fortfarande räknades i antal sålda CD-skivor. När vi kom in i musikbranschen hade vi ju inget att jämföra med då branschen var i rock bottom och sen vi började har vi ju sett hur branschen har börjat tjäna pengar igen, kanske inte så mycket artisterna, och nu börjar man fundera att det kanske var så här det såg ut på nittiotalet att det liksom finns pengar igen. Men vi började liksom i en tid när inget sajnades, det fanns ingen budget för någonting och vi låg på V2 som blev uppköpta av Universal och det var liksom som så att alla V2:s artister droppades förutom Johnossi och Peter, Björn and John. Det var det som behölls av Universal av så där 200 akter och från det läget har vi verkligen sett hur branschen har vuxit och dragit igång igen.

Vi har dock aldrig förväntat oss att tjäna pengar på produkten för det har vi aldrig gjort och när det började hända så har det alltid bara känts som en lyxig bonus. I efterhand är det ganska tacksamt att vi kom in i branschen när den mådde som sämst. Allt som har hänt sedan dess har bara varit positivt eftersom vi inte haft så mycket att sakna i branschen.

Generellt sett är jag ganska ointresserad av musikbranschen, det är ganska tråkigt och ingen bransch som tilltalar mig särskilt mycket. Jag skulle aldrig vilja vara på andra sidan, på bolagssidan, eftersom jag tycker lite för mycket om musik och vill komma åt det där som var magiskt med musik när man var barn, det är en helt jävla weird upplevelse som inte kan förklaras.

Idag måste man också släppa singlar, ep’s och album tätare än tidigare för att behålla fansens intresse eftersom det finns en uppsjö av artister som kan ta över annars. Hur funderar ni över det?
Det finns ju massor av grejer man borde göra men det handlar ju om vad man vill göra. Vissa artister är ju entreprenörer i sitt artisteri, och särskilt do-it-yourself-grejen har gått från att vara en cool punkgrej till att vara en grej där alla ska vara entreprenörer och göra det själva och om du inte köttar som en galning så kommer du att bli omkörd men jag tycker att hela den mentaliteten är sunkig, det är inte konst liksom. Jag skulle gärna kanske kalla mig entreprenör inom andra områden men just i musik så vill jag att ska vara lite diffust och rörigt för att det är ju det som det är för mig ändå, sen vill jag ju såklart vara framgångsrik och vill att det ska gå bra Man har ju värsta drivet och ligger inte och slöar utan jobbar på, men jag tycker ändå att man håller på med konst.


Avslutningsvis, vad förväntar sig Johnossi av Hamburgpubliken en regnig kall måndagkväll?
Vi förväntar oss ganska mycket, det är alltid sådan jävla grym publik i Tyskland. Jag tror det kommer bli asgrymt. Vi spelade här för inte så länge sedan på ett ställe som är dubbelt så stort på Reeperbahn, Docks tror jag det heter, där vi har spelat på varenda jävla hak tror jag. Det här är nog det enda stället vi inte har spelat på. Det kommer bli grymt även om jag är lite nojig för rösten för tillfället men det är heller ingen ny nojighet.

Och där får intervjun avrundas. John Engelbert drar vidare på privat fotosession med fotografen men lovar att han kommer vara fräsch när han går upp scenen senare. Det handlar bara om att komma förbi vardaglig nojighet och ett jävlar anamma till inställning avrundar han. Själv tar jag plats på första balkong för att få en bra överblick inför spelningen.

FOTOGRAF: Julia Schwendner

Se konsertrecension i separat artikel

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras