Jag minns, hur låten som skulle bli ”Kontraktet”, skrev sig själv i en källare under Sjömanskyrkan på Stigbergsliden.

Pojken jag träffat på missbruksmottagning på Hisingen. Jag tänkte alltid på honom som en liten Eminem. Neddragen mössa, stora blå ögon, nybliven tonåring, smart och vältalig. Så hård på gatan – tårarna efter mamma i vårt stängda rum. Känslan av förutbestämmelse. En livsväg stakad lika hårt för dig som för en vagn på Lisebergsbanan.

Pappa slog – mamma drog – sen tillbaka igen. Du levde och andades i pauserna när han jobbade nån annanstans. Eller när du åkte bil med mamma genom natten i pyjamas, på väg till en vän eller syster. Du räknade lamporna som svajade i regnet och såg ditt ansikte förvandlas till ett monster i bilrutans spegel medan du önskade honom död tusen gånger. Några välsignat ljusa veckor i fred på främmande bäddsoffor. Sen slöt sig hans nät kring er igen. Du rustade för krig.

Plötsligt var du bara där. Helt levande mellan mig, min gitarr och dator-skärmen. Mina fingrar blev dina, din röst blandades med min och din sorg och min sorg blev en ny sorg som gick att sjunga. I studion – i en version vi sedan kastade – spelade Simon helt spontant introt till ”Lose Yourself” och du var där med oss igen. Vi hade båda svårt att berätta om det själva. Nu gör vi det tillsammans. Jag kan inte berätta om det. På något annat sätt.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras