Jag har lyssnat på den där plattan så många gånger nu att jag kan den utantill.
Den innehåller så många rader som kan klippas ut och ramas in.
Joel Alme ÄR en av landets främsta textförfattare, och han är inte så pjåkig på scenen heller.

Hur fan ska man kunna värja sig emot ”Jag brukar blunda när jag dricker, för att slippa se när det brister i dig”? Hur ska man någonsin kunna förhålla sig till en sådan rad? När den levereras med så mycket känsla, så mycket tyngd att det enda man egentligen vill är att ge Joel Alme en stor kram och säga att såja, allt kommer bli bra.
Han öppnar spelningen med titelspåret från det vansinnigt hyllade höstsläppet ”Bort Bort Bort” och därmed är ribban lagd. Upp med alla sanningar på bordet. Här ska hjärtan tömmas på ord, känslor ska spillas och vi lyssnar, som vi lyssnar på Almes dagboksanteckningar.

Oavsett om det är naket och avskalat eller om det är Göteborsk skogsbrands-boogie (du vet sån där som Håkan kan piska upp i En Midsommarnattsdröm) så är hjärtat ständigt med.
Alme (med löjligt kompetent band) lyckas klä orden i figursydda kreationer som bestämmer var vi är i känsloregistret.
Höjdpunkterna är så många under spelningen, så skyhöga. En rasande vacker Lätta Steg ett smittande piano i Backa Tiden melankolin i Kronan und so weiter.

När Joel Alme mellan låtarna adresserar oss åhörare är det med en ödmjukhet och en tacksamhet i rösten. Att han på riktigt är förvånad att det ens kommer publik till spelningarna.
En tacksamhet att vi tog oss tid att lyssna, att vi tog oss tid att komma dit.
Han har trots det allvarsamma uttrycket en skön glimt i ögat den där Alme.
Och så länge han fortsätter leverera så vackra sanningar så behöver han aldrig oroa sig för att folk ska dyka upp på hans spelningar.