Sandra Andreis är för många mest känd som skådespelare (Återträffen, Morden i Sandhamn m.m) men nu är hon aktuell med sin debut-EP ”Raising My Standards”, ett släpp hon själv beskriver som sin personliga uppgörelse med dom könsnormer som genomsyrar så mycket utav musik och i synnerhet jazz som hon vuxit upp med. 
Med ett sound som låter som att Portishead har flyttat in i ett avsnitt utav Twin Peaks förvandlar Sandra Andreis jazzstandards till personliga kampsånger för jämnlikhet. Den 8:e mars, på internationella kvinnodagen, släpptes första singeln från kommande EP, en omarbetad version av klassikern ”As Time Goes By”. 

Drefvet tog sig en pratstund med Sandra Andreis för att i vanlig Drefvig ordning ta tempen på de allra viktigaste och djupaste frågorna.


– Din debutlåt ”As Time Goes By” fick ett ordentligt genombrott med filmen Casablanca. Jag har själv aldrig sett filmen, det enda jag kan är den odödliga meningen ”Play it again Sam”, vilka låtar klarar du dig inte av leva utan?  Finns det några låtar som under åren plockat upp dig, peppat dig och som du aldrig tröttnat på?
Oj dom är ju sjukt många men några som jag skulle börja gråta om jag aldrig mer fick höra är White Rabbit av Jefferson Airplane,  Fleetwood Mac Landslide, One of These Things First av Nick Drake och Tiny Dancer av Elton John. De har betytt väldigt mycket för mig i olika perioder av mitt liv och är knutna till platser och personer som jag älskar. 

– Att gå från film till musik har gjorts förut. Men vem skulle egentligen spela huvudrollen i filmen om dig, och vem skulle sjunga in soundtracket? 
En saker är säker och det är att det inte skulle vara Ebba Busch Thor.
Jag tänker att Natasha Lyonne kan få spela mig men att soundtracket kan sjungas in av Anthony & The Johnsons… Eller förresten, jag tror min dotter skulle göra det bäst. Hon är en gränslös treåring som pratsjunger allt just nu. Det blir en oväntad utstickare i den populära men svåra biopic-genren. 

– Jazz. Ordet får mig osökt att tänka på rökiga klubbar, coola katter i mörka solglasögon. 
Vad ser du framför dig när du hör ordet jazz?
Jag ser också rökiga och tillåtande klubbar där människor av olika ursprung svettas och möts i stora känslor. Jazzen är på många sätt fortfarande en romantisk dröm i svartvitt för mig. Jag älskar att så många olika musikstilar låg till grund för jazzen, dess politiska betydelse, och att en jazzklubb fortfarande är som en fristad för musikdyrkan och gemenskap i vilken stad man än kommer till.

– Vad vill du förmedla med din musik? Vad vill du att lyssnaren ska ta med sig?
Jag ser varje låt som en värld med en historia som man ska kunna försvinna in i en stund och bli berörd av. I bästa fall gör den att man känner sig mindre ensam. Just med låtarna på den kommande EP:n hoppas jag att lyssnaren uppskattar texterna och att fler kan relatera till mina nya tolkningar än de könstereotypa originalen.

– Hur ser den närmsta framtiden ut för Sandra Andreis? Musikmässigt och filmmässigt?
Jag ska släppa en till singel under våren och sedan släpps hela EP:n i början av Juni. Vi är mitt i slutmixen av det just nu och i April kommer jag göra en roll i en  amerikansk film samt påbörja en ny Svensk TV-serie. Det känns som ett maxat och spännande år.