Jag tror inte att han har något i håret. Är det därför han sjunger så otroligt bra? Magnus Carlsson, alltså.

När jag sjunger brukar jag ofta försöka hitta samma känsla som Weeping Willows-sångaren Magnus Carlsson har i Broken promise land, The Burden, I close my eyes…äh – samma känsla som han har i alla låtar han ger sin röst till.
Jag satt med öppen mun när han och Petra Marklund gjorde sin version av Fix you i Musikhjälpen. Jag la hakan på knäna när Mankan, Jill Johnson och den hemlösa gatumusikern Doug Seegers la sina röster i samma mikrofon i Jills Veranda.
Samma sak varje gång. Nya Weeping Willows plattan ”The time has come” – bandets första på sju år – är inget undantag. Duetten med Anna Ternheim , Lovers never say goodbye sticker extra stora hål i mig.
Jag börjar fundera på Magnus. Hur han går – jag ser honom ibland. Hur han pratar – jag firade ett nyår när han stod på scen. Men det är inget av de här sakerna som gör honom så där orimligt bra. Jag är beredd att ge honom Sveriges bästa röst. Kan det vara att han aldrig verkar ha något i håret? Allt verkar så lätt. Så betydelselöst. Som att all energi alla andra lägger på sitt hår har han aktivt valt att lägga på sin röst.
Jag har precis duschat och tänker sjunga lite.

Om skribenten

Henrik Engström

Det finns en sak som har format mig allra mest. Boken Extremt högt och otroligt nära. Den gjorde mig till en skrivande människa – som i sin tur gjorde mig till journalist. En journalist som är högkänslig, bor i Stockholm, skriver krönikor för Folkbladet i Norrköping och egna ord på bloggen längden.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras