Man skulle kunna tro att jag inte var med och listade Kent-favoriter med
övriga Drefvetredaktionen bara för att jag är kavat och obstinat.

Nog för att jag kan vara det också rätt ofta.
Men så var det inte denna gång.

Jag har bara inga Kent-favoriter.

Klart att jag kan få rysningar och blir kärleksfull av Utan Dina Andetag.
Men annars?
Nä.

Jag tycker snarare att hajpen kring Kent är provocerande.
Om det är för att jag inte förstår det fina med Kent?
Eller för att jag helt enkelt inte fattar grejen?

Upp till er att avgöra.

Men låten. Kom igen?
Le Belle Epouqe. Den vackra epoken.

Den känns mer som ett vinnarresultat från klass 4B i tävlingen
”Lista upp 30 saker människor inte gillar att människor tycker om”.

Det är för svårt. För skitnödigt.
Fast egentligen är den så jäkla enkel.

Tala i känslor – och jag förstår vad du menar.

Musiken i låten har en fantastiskt grund.
Smäktande. Stor.
Den skulle kunna bli episk och allt det där.
Om man hade använt sig av känslor. Inte av Big Mac’s och fickknivar i texten.

Jo. Det fattar väl jag också att det är ett större budskap.

Men det tilltalar inte mig.

Jag kommer inte vilja hångla till den här låten.
Den kommer inte följa med mig på löparrundor.

Men jag kommer att lyssna på den.

Inte för att jag vill.

Utan för att jag inte kommer undan.

 

 

 

Om skribenten

Malin Karlsson

Inkonsekvent och nyfiken känslomänniska med rötter i Skåne men livet i Stockholm. Ständigt lyssnande. Flitigt bloggande. Punkt.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras