микрозаймы онлайн займы на карту займы по паспорту

05.12.2017
FM Belfast (Support: Hermigervill)
Uebel & Gefährlich, Hamburg

En isländsk käftsmäll invirad i femhundra meter toapapper slår knockout på den tyska publiken en gråtrist tisdagskväll i Hamburgs berömda betongbunker. Sverige må ha Bob Hund men Island har FM Belfast. Låt oss snacka electropop och en galen liveshow på ett fullsmockat Uebel & Gefährlich.

FM Belfast är gammal kompanjon i skivbacken och liksom många andra electropopsfantaster gick deras första plattor mig obemärkt förbi så när som på den briljanta singeln ”Underwear”, tillika en liveklassiker bland de flesta fans. Innan den senaste plattan ”Island Broadcast” präglades produktionen av relativt simpla electropopkompositioner som, förutom nämnda ”Underwear”, inte riktigt har stuckit ut ur mängden bland annan bra electropop. Problemet har dock aldrig varit att FM Belfast gjort svaga låtar, snarare kom det en uppsjö av riktigt bra electropopakter samtidigt som bandet etablerades på electroscenen runt 2008. Dock, där andra electroakter tenderar ha mycket stela liveshower, där brist på scenaktivitet döljs bakom väl tilltagna digitala backdrops, är FM Belfast’s varumärke uppbyggt just runt liveshowerna. Tänk Bob Hund fast med fyra Thomas Öberg på scenen tillsammans med ett knippe duktiga musiker.

Med en enda FM Belfast-spelning i ryggen – en fantastisk sådan vid Roskildefestivalen 2010 – var det med mycket stor förväntan som cykeln styrdes i riktning mot der Bunker och hemvisten för en av Hamburgs bästa klubbscener, Uebel & Gefährlich. Förutsättningar var dock inte de bästa; efter att ha sovit relativt lite i två dygn blev mötet med en kall pilsner en chock som sände sömnvågor genom hela kroppen. Turligt nog rullar Hermigervill ut på scenen och kör ett enmansbandsupportset som musikaliskt aldrig någonsin kommer toppa en ”1000-i-topp”-lista, men energin som laddas ur på scenen får igång publiken rejält. Hermigervill, tillika en av sångarna i FM Belfast, förklarar på isländskengelsktyska hur mycket trummaskinen betyder i hans liv med sådan frenesi att ett och annat leende är omöjligt att undvika. I efterhand finns det dock inte en enda låt som fastnat på sinnet men väl ett kul liveframträdande.

Två kaffekoppar senare äntrar FM Belfast scenen till ”Par Avion” och börjar i samma tempo som Ben Johnson avslutade OS-finalen på 100m 1988. Därefter ökar hastigheten konstant till det avslutande potpurriuttåget; själv började det rinna längs ryggen i låt tre pga inklämningsfriktionen mellan tonåringarna längst fram samt överförfriskade 40åringar med ett kroppsligt bagage motsvarande två pallar pilsner. Det är just ålderskombinationen i publiken som är riktigt kul att uppleva. En medföljande tvåbarnspappa som inte varit uppe efter niosnåret sedan 2012 kompenserar för fem års missade spelningar genom småpiruetter blandade med ett totalmisslyckat crowdsurfing-försök samt drar på sig en liten sträckning efter halva spelningen men vägrar ge upp när tonerna av helt briljanta ”Streamers” skakar om publiken i sådan grad att scenvakten måste rädda min kamera samtidigt som killen bakom mig slänger upp mig på axlarna och skriker något ohörbart på tyska. I samma ögonblick börjar bandet slänga ut toarullar över publiken vilket självklart går till överstyr via praktiserandet av lekar som inte skådats sedan de förbjöds under 1920-talet.

FM Belfast kanske inte ligger i framkant av electropoppandet på platta – senaste plattan ”Island Broadcast” är dock riktigt bra – men som liveakt är det frenetiskt, lekfullt våldsamt och en energikick som kommer skapa ytterligare en sömnlös natt då adrenalinet pumpade fram till fyrasnåret på morgonen (alternativt var det en för stor portion currywurst på natten som satte kistan ur spel). Liksom Bob Hund räddar upp svagare låtar med mer energiska scenaktiviteter lyfter det sex man starka FM Belfast loss innertaket på Uebel & Gefährlich till varje ny låt. Liveklassikern ”Underwear” som näst sista låt är för brutal för att orka med framme vid scenkanten. Luftfuktigheten är dessutom så hög att kameran immar igen varför det är lika bra att ta skydd längst bak i den avlånga lokalen, i närheten av merch:en.
Därefter avslutas kvällen med ett långt potpurri av samplade låtar ihopmixade med eget material i något som känns som en variant av 80-talets MaxMix-kompositioner. För att fastslå att det varit en bra kväll träffas damen i baren av välplacerad toarulle varför en snabb vårdmanöver inleds för att undvika blod över hela bardisken.

Slutsatsen är att FM Belfast är en fantastisk liveupplevelse, långt över standardakterna du ser på en scen. Det är dansant electrobloppande utan lugna stunder. Skit helt enkelt i gympasset dagarna innan, du får en rejäl dos motion bara du hänger i en lokal där FM Belfast står på scenen.

  

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras