Iron Maiden
”The Book of Souls”
(Parlophone, 2015)

Efter den ganska svaga ”The final frontier” från 2015 var det lätt att känna viss nervositet inför ”The book of souls”. En dubbelskiva på 90 minuter (visserligen fördelat på bara elva låtar) – skulle det låta mer progressivt än någonsin? Mer trött? Har gubbarna det i sig fortfarande?

Alla farhågor visade sig vara obefogade. ”The book of souls” är Iron Maiden i sin bästa form – och tio rymdresor bättre än ”The final frontier”.

Precis som i videon till Speed of light så tar Iron Maiden med lyssnaren på en resa genom bandets historia. If eternity should fail hade inte skämts för sig på ”Somwhere in time”. Death or glory är släkt med låtar som Aces High och Die with your boots on och introt till Shadows of the valley är nästan mer än lovligt likt Wasted years ikoniska intro. Här finns också de epiker som bandet till stor del ägnat sig åt på tiotalet, bland annat Iron Maidens längsta låt någonsin: Empire of the clouds.

Låten, som Bruce Dickinson har skrivit själv, är i en klass för sig själv med piano, stråkar, blås och några av de fetaste riffen som bandet producerat. Sångarens flygintresse kommer fram i texten som handlar om det brittiska luftskeppet R101:s sista resa 1930 som slutade med en krasch i Frankrike och 48 döda.

Behöver låten verkligen vara 18 minuter lång? Vissa delar kanske hade kunnat kortats här och där, men varför inte egentligen? Ska det va ska det va, och att R101 vid tiden den byggdes var den dittills största luftfarkosten och att låten är den längsta Iron Maiden har gjort hör väl ihop på ett sätt.

Den tematiskt mest intressanta låten på ”The book of souls” är annars Tears of a clown, där Maidens bästa låtskrivare Adrian Smith och Steve Harris har slagit sina påsar ihop. Iron Maidens låtar brukar handla om saker som mänsklig historia, krig och ofta rent sagoberättande. Men aldrig har texten varit så mänsklig, nära och konkret som i Tears of a clown som handlar om Robin Williams depression och självmord. Musikaliskt är det en av skivans rakare kompositioner och en av mina favoriter. Det är den här låten jag går direkt tillbaka till efter att ha lyssnat igenom skivan en gång.

Efter att ha lyssnat igenom skivan ett flertal gånger känner jag bara att Iron Maiden har hittat tillbaka till samma form som de hade på ”Brave new world”. ”The book of souls” bevisar att Iron Maiden är ett relevant band även 35 år in i karriären – mer vitala än de flesta andra band med lika många år på nacken.

Fan vad skönt.

Fyra spaningar

The red and the black är en framtida live-favorit med sina wooh-wooh-wooooooh-körer. Jag kan se framför mig hur Steve Harris hoppar upp och ner när låten drar igång.

∇ Iron Maidens skivomslag på åttiotalet var ikoniska – på 2000-talet har de inte riktigt levererat. ”Brave new world” kändes platt och trist, ”Dance of death” som en bedrövlig datoranimation, ”A matter of life and death” var visserligen hyfsat snyggt och passade bra in i skivans tema, men Eddie syntes knappt. ”The final frontier” var ett haveri. ”The book of souls” kvalar knappast in bland storheter som ”Powerslave” och ”Somwhere in time” heller, men jag uppskattar stilrenheten.

∇ Fem år är den längsta tiden som gått mellan två av Iron Maidens skivsläpp. Det var uppenbarligen värt väntan.

Är begreppet ”dubbelskiva” verkligen relevant längre? I den streamade musikvärlden är det helt irrelevant och på vinyl går det åt tre skivor för att alla 92 minuter ska få plats. Det enda formatet där det det faktiskt är en dubbelskiva är CD – och att sätta CD:n i första rummet känns sjukt otidsenligt.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras