När februari är slut är det ett år sedan. Vi satt i köket på Mariatorget. Jag pratade om bio och åt med huvudet nedsänkt i en djup tallrik. Jag satt på hennes sida. Hon satt på min. Så här i efterhand förstår jag varför hon inte åt. Varför hon höll i bordet och tittade på mina tuggor – som om jag vore ett naturprogram. Studerande. Hon har inte sett mig äta sen dess. Hon lämnade mig den kvällen.
2013 blev ett år som förändrade allt.

Fyra år tidigare. Hotellrummet i Edinburgh hade utsikt över ett antal strippklubbar. Vi skojade om det och hon klev upp naken i det stora fönstret. För ett par sekunder hade jag en privat show. MTV hade fått hicka på Beyonces Halo. Vi dansade. Vi sjöng. Och vi tvättade händerna under en kran med varmt vatten och en kran med kallt vatten.

De första dagarna efter att hon lämnade satte jag på låten med flit. Jag ville bara känna efter om jag fortfarande kunde få fram minnet från Scotland.

Det kunde jag.

Det kan jag fortfarande. Som en av de mest verkliga drömmarna som kommer ibland. Den sortens dröm som stannar till nästa natt – då man hoppas att den ska komma igen. Det gör den aldrig.

Jag som alltid haft musik i öronen klarade inte längre av att höra en enda låt. Jag hade hört alla med henne.
Lykke Li, Teresa Andersson, The National, Bon iver, Mumford and sons, Beach house, Tallest man on earth, Band of horses, First aid kit, Father John Misty…Vi hade upptäckt dem tillsammans.
I ett par veckor försökte jag komma på vilka låtar som fanns där innan hon. Men jag hann inte höra många minuter innan your spotify account is being used somewhere else-meddelandet kom upp.
Vi delade på alla konton.
Hon betalade Spotify.
Jag betalade Netflix.
Under en tid var det allt vi sa till varandra – your spotify account is being used somewhere else.
Alla spellistor försvann. Och det var nog tur. På mitt nya, egna konto gjorde jag listan ”nytt”. Inte en enda låt skulle vara hon.
Men jag fuskade direkt.
Jag grät inte längre av Halo – visserligen fick den inte vara med ändå – så om jag klarade den skulle jag väl palla att inte förknippa The Nationals nya platta, ”Trouble will find me”, med oss.
Hard to find blev den låt jag lyssnade mest på under 2013, enligt Spotifys statistik.

Sen skulle vi skriva på skilsmässopapprena. Det var dagen efter min födelsedag. Vi satt utanför Centralbadet i Stockholm – på den där lummiga innergården. Vi flyttade oss allteftersom att solen bytte plats. Det har aldrig tagit så lång tid för mig att skriva mitt namn.
När alla papper hade fått bläck hade hon ett papper kvar i handen. Hon höll det lite extra hårt mellan fingrarna som nu saknade ringar. Sen började hon rita.
Ballonger.
En tårta.
– Jag har en present till dig.
– Jag tror inte att jag vill ha den.
– Okej, jag förstår.
Hon böjde ner huvudet på ett sätt som ska dölja tårar och greppet om pappret blev hårdare.
Hon är alltid otroligt vacker. Hon har ett sånt utseende som gör att man alltid vill le när hon dyker upp i ögat. Men så här ville jag inte se henne. Tårar och vita knogar är det som passar henne sämst.
Jag sträckte ut handen och knäppte med fingrarna på ett ge-hit-skiten-då-sätt.
Jag hade hållit tillbaka gråten under hela nu-skiljer-vi-oss-verkligen-bonanzan. Det skulle inte få hända. Jag hann inte veckla ut hela pappret innan jag började snorgråta lika plötligt som en bomb briserar.
Vid sådana här tillfällen brukade jag ju kyssa henne. Jag brukade få rysningar av att hon kunde överraska mig till förvirring år efter år.
Nu kom det bara snor och konstiga läten jag inte visste att jag kunde göra.
– Varför blev du så ledsen?, frågade hon när hon trodde att hon kunde bryta igenom mitt hulkande.
–För att du alltid har gjort mig så lycklig. Till och med nu. Men också för att det inte finns någon som förstår mig så bra som du, sa jag samtidigt som det bildades gråtbubblor av saliv i mina mungipor.

Vi hade inte ens pratat om det. Jag visste inte att hon visste…
Två biljetter till The National. Hard to find.

Om skribenten

Henrik Engström

Det finns en sak som har format mig allra mest. Boken Extremt högt och otroligt nära. Den gjorde mig till en skrivande människa – som i sin tur gjorde mig till journalist. En journalist som är högkänslig, bor i Stockholm, skriver krönikor för Folkbladet i Norrköping och egna ord på bloggen längden.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras