Goda recensioner i all ära, men det finns ingenting som lockar till lyssning så som dräpande toksågningar.

Det kanske är mig det är fel på, men jag har aldrig förstått den rädsla för och aversionen mot dåliga recensioner som finns hos musiker, författare, lite vem som helst som som förlägger sin gärning till kultursvängen.

Det heter att man ur marknadsföringssynpunkt bara ska lyfta fram det positiva som skrivs och sägs om ens verk och dåliga omdömen ska gärna tyst sopas under mattan, förtigas och glömmas bort.

Ni vet hur stereotypt flödet blir av den hanteringen.

Jag vill gärna tro att jag inte är ensam om den saken, men jag gillar sågningar. De får mig att bli nyfiken. Väldigt nyfiken rent av. Ingenting skapar intresse som rejäla toksågningar där recensenten tar heder och ära av den stackare som råkat hamna under luppen.

Jag kollar nästan alltid upp musik som blivit sågad vid fotknölarna (medan verk som fått njugga treor och halvsnälla omdömen mer sällan än ofta hamnar i min högtalare). Det kanske är en fascination inför att vilja höra något som är vedervärdigt genomuselt, men faktum är att det vid ganska många tillfällen hänt att jag inte alls delar recensentens uppfattning och hittat fram till musik jag diggar på riktigt på det sättet.

Därav min syn på att toksågningar kan vara positivt.

Med den inställningen förstår ni också att jag omöjligt klarade av att hålla mig borta när det här dök upp i Twitter-flödet.

 

slavestatetweet

 

Bara det estetiska greppet att anspela på bandnamnet Totalt Jävla Mörker är naturligtvis snillrikt så det räcker och blir över, men det utlovas ju dessutom en toksågning. Jag klickade…

…och fick ta del av hur förnämliga Slavestates skicklige Larsa Carlsson tog all heder av Subztain och dess skiva ”Brothers by choice not by blood”.

”Vad vill de låta som och är det verkligen lagligt att låta såhär?”

Det är väl inte skribentens vassaste text till dags dato (det finns många andra), men ändå en läsvärd kapning som ni tar del av här.

Givetvis var jag tvungen att lyssna på skivan. Jag var inne på Spotify i samma sekund som läsningen var avslutad.

Domen?

Nja, så erbarmligt hemsk som skivan beskrivs i recensionen är den naturligtvis inte, men essensen känns ändå riktig. Subztain tycks inte ha en jävla aning om hur de vill låta och botaniserar ängsligt med alla fingrar de har nedkörda i alla syltburkar de kan hitta inom metal.

Så någon ny musikalisk upptäckt för undertecknad ledde inte sågning fram till den här gången (jag kommer glömma ”Brothers by choice not by blood” väldigt fort), men för orkesterns del kan den säkerligen vara av godo ändå.

Den ledde ju till att de blev omnämnda i ytterligare en text och på så vis kan tänkas nå ut till ytterligare potentiella lyssnare vars intresse väcks.

Ingenting skapar intresse som en rejäl toksågning.

 

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras