In Solitude
Kägelbanan
2014-10-04

Vi tar det från början. In Solitude har fortsatt musikvärldens bästa intro på sina konserter. Låten Fire of gods love, inspelad av nunnan Irene O’Connor 1976, är obehaglig och medryckande på samma gång (hör den här). Den perfekta inledningen på en konsert av In Solitudes kaliber.

Efter att Irene har sjungit sin hyllning till Guds kärlek drar In Solitude igång konserten med en trio låtar som får den mest rutinerade konsertbesökaren att tappa hakan. SisterWitches sabbathLavender. In Solitude går på knock från start och levererar tre av sina starkaste kort direkt. Gottfrid Åhman lägger sig i publiken med sin bas redan i andra låten.

Efter den öppningen är konserten helgjuten rakt igenom. Fokuset ligger på nytt material, i stort sett hela ”Sister” från förra året framförs och ”The world, the flesh, the devil” är också väl representerad. Det hade varit kul att höra någon mer låt från debuten, tunga Kathedral exempelvis. Men det är svårt att klaga när Uppsalabandet framför låtar som Demons och To her darkness, två av guldkornen under kvällen. Vi får förresten också höra Cortex-covern Jesus i betong, som framförs i en rökridå så tjock att bandet inte syns under merparten av låten. Snyggt!

Förutom att leverera bra musik ser bandet också fantastiskt ut, särskilt Pelle Åhman med sin långa och gängliga figur är som gjord för att vara frontman i ett hårdrocksband. Man kan inte annat än gilla hans mellansnack heller när han pratar om att bandet har försökt att sjunka så lågt som möjligt, och att rock ska vara ”som ett lillfinger brutet på tre ställen”. Även Henke Palm, Niklas Lindström och Uno Bruniusson och Gottfrid Åhman gör sig mycket bra på scenen.

In Solitude står alltid för kvalitet, så även den här kvällen på Kägelbanan.

Förband: Beastmilk

beastmilkMed sångaren Kvohsts djupa röst är det svårt att inte jämföra finska Beastmilk med landsmännen i The 69 Eyes. Beastmilk gör gothrock, fast i en lite hårdare förpackning. Även om vissa låtar bjuder på bra ös är det inget som faller mig i smaken. Svenska Linnea Olsson hänger med bandet som livegitarrist, hon känns igen från nyligen nerlagda The Oath och Sonic Ritual, och skänker bandet lite välbehövlig hårdrockskredd. Beastmilk ska dock hyllas för snygg scenrekvisita: En gammal tjock-tv med bandnamnet skrivet på skärmen.

 

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras