IDLES och Haim på Lollapalooza Stockholm

IDLES hann bli relativt stora redan innan pandemin, men det känns som suget efter dem vuxit sig allt starkare under de här åren. De har inte legat på latsidan, snarare har de hunnit släppa skivor både 2020 och 2021, men det är ändå live de kommer till sin fulla rätt. När jag såg dem på Way Out West för några år sen var det inför en ganska liten skara människor i Linnétältet, men de ställde till med fullständig kaos. Småpojkar flög som vantar i publiken och IDLES spelade helt enkelt skiten ur alla som var där.

Innan IDLES gig på Lollapalooza spelar Turnstile inför en förvånansvärt liten publik på samma scen, även om det inte verkar bekomma dem, och i publikhavet ser jag IDLES sångare Joe Talbot. Det gör många andra också, och kön av dudes som vill ta en selfie med honom verkar aldrig vilja ta slut. Det verkar inte bekomma honom nämnvärt, snarare tar han sig tid och bjuder till, och sen ser han hela spelningen (låter stalker-aktigt från min sida dock, jag lovar att jag inte stirrade på honom hela tiden. Lovar!). Han hinner dessutom se stora delar av Wolf Alice set innan jag ser honom springa till sin egen spelning, typ 15 minuter innan utsatt tid.

På sekunden står han och hans mannar redo dock, med ny skjorta och allt, och sen kör de fullständigt över publiken. Det är en märklig blandning folk på scen, där nog gitarristen Mark Bowen nog tar priset. Dagen till ära har han på sig en farmorsklänning och han kränger sen fram och tillbaka med höfterna, ungefär som man kan förväntas sig att en gitarrist från brittiska öarna med trucker-mustasch ska göra.

De inleder med Colossus, som är en perfekt öppningslåt. Den bara bygger och bygger, men når aldrig det där absoluta crescendot. Man står bara och väntar på mer och mer. Mother är också en högintensiv jävla dänga som träffar publiken som en hästspark. Sedan länge är publiken i full gång att (på ett ganska småförsiktigt sätt) moshpitta, samtidigt som gitarristen Lee Kiernan crowdsurfar samtidigt som han spelar. Det är sjukt underhållande.

Never Fight a Man With a Perm är lika sjuk som sedelärande och är spelningens höjdpunkt. Trodde jag, tills Bowen senare får tag i en mikrofon under Love Song och börjar vråla ABBA-covers. Det peakar troligtvis under Celine Dions My Heart Will Go On där även Talbot stammer in. Kontrasten mot den stenhårda musiken är helt magisk. En riktig höjdpunkt på festivalen.

Några timmar senare spelar Haim på samma scen. Stämningen är något, ehum, ”annorlunda”, om man säger så. Samtidigt finns det betydligt fler likheter än man först kan tro. För i likhet med IDLES finns en lekfullhet och en, om mer regisserad sådan, ironisk självdistans som smittar av sig och ger spelningen en väldigt sympatisk inramning.

Bassisten Este är alltid hårdast med sina grimaser, och hon får fritt spelrum när hon telefonsamtal från ”Caleb” som hon ska ha träffat på en bajamaja på Roskilde. Det är ganska amerikanskt utstuderat whacky, men härligt fånigt.

Now I´m in It inleder, och det är den typen av låtar som de gör sig allra bäst. Det är dansant och rytmiskt, precis som mycket från första skivan. Senaste skivan är bra, men kan ibland bli lite odynamiskt och rak rock. Men låtar som Summer Girl och den fantastiska The Wire från första skivan är helt magiska live. De byter även mellan instrumenten under konserten vilket skapar en intressant dynamik och det blir aldrig långtråkigt.

Det är fortfarande dock oklart varför de har korvar som dekor på scenen. Men samtidigt, varför skulle man inte ha korvar på scenen om man fick chansen?

Överlag är det en fantastiskt fin spelning, inför en riktigt stor publik. De sticker faktiskt ut lite denna dag, som annars har stort fokus på rock med stort R, med några undantag såklart, och då är deras energiska spelning en vitamininjektion som man lever många timmar på.

Foto: Håkan Kjellgren