Idag skulle det ha varit strålande sol.
Idag skulle tåget ha rullat söderöver.
Idag skulle jag ha strålat samman med de godaste av vänner i en dal fylld av vitsippor.
Idag skulle Huskvarna ha förvandlats till paradiset på jorden.
Idag skulle det ha varit Popadelica.

I en liten backe strax ovanför tågstationen i Huskvarna ligger ett litet skogsparti. När vårsolens strålar tillåtits tränga igenom i några veckor leder det inte bara till härlig grönska på trädens grenar. Marken fylls dessutom av vitsippor.

Vi har kommit att kalla det Vitsippedalen.

bild 1Varje år vid samma tid strålar vi samman i Vitsippedalen, två goda journalistkamrater och jag. Varje år kommer vi med tåg från olika delar av Sverige och kliver av på den lilla stationen i Huskvarna. Varje år markerar första helgen i maj något alldeles speciellt.

Varje år är Popadelica det perfekta startskottet på festivalsommaren.

Men inte i år.

Det här är inte en dödsruna. Popadelica finns ju på sätt och vis fortfarande kvar. Om än i en helt annan form. Men festivalen är borta.

Jag har den fullaste av förståelse för att arrangörerna gjorde som de gjorde. Efter åtta raka år med en fantastisk endagsfestival i pittoreska Huskvarna folketspark har namnet ändrats till Popadelica Sessions och konserterna spridits ut över ett gäng olika datum (som vanliga gig helt enkelt) i folkparken istället.

Förmodligen var det helt rätt. Bokningsläget blir svårt när man ska försöka samla alla band man vill under ett och samma majdatum och ekonomiskt är det ett risktagande som inte alltid faller väl ut. För att trygga framtiden gjorde eldsjälarna bakom festivalen helt rätt.

Men den en dag långa festen den första helgen i maj lämnar ett gigantiskt tomrum efter sig.

Jag känner ett styng i hjärtat bara jag tänker på det nu när den magiska helgen är här och kalendern gapar tom.

Popadelica har nämligen inneburit så oerhört mycket glädje genom åren.

Inte bara för att det är så ofantligt trevligt att träffa kamraterna och halsa buteljvarm finöl i Vitsippedalen innan grindarna passeras, utan framförallt för att Popadelica alltid har bjudit på så fantastisk musik. Ur alla möjliga aspekter.

Minnena från varma majdagar (som blivit till svinkalla majnätter) är så många att det nästan blir omöjligt att lista dem.

popaI den så gemytliga folkparken har jag suttit ner och intervjuat namn som John ME, Lasse Lindh och The Pipettes. Stora artister som The Sounds, bob hund, Icona Pop och Veronica Maggio har gjort sådär energiskt imponerande konserter som bara görs innan festivalsommarens många stopp gör även de bästa lite blasé, men framförallt har Huskvarnas främsta festivalmakare alltid haft en svåröverträffad fingertoppskänsla för att hitta de små akterna som står för dörren till att brejka och de udda, för en svensk publik helt okända banden som är fantastiska och förtjänar så mycket bättre.

En sak har man alltid kunnat lita på. Man åker från Popadelica med nya upptäckter i bagaget vare sig man vill eller inte.

Fjolåret, det som skulle visa sig bli det sista med Popadelica som festival, är ett utmärkt exempel. I lineupen fanns för gemene man okända namn som Kate Boy, Miriam Bryant, Nicole Sabouné och Sibille Attar. Vi vet ju alla var de befinner sig idag.

Men tillåt mig bli nostalgisk. Riktigt så där blödigt nostalgiskt.

Då tänker jag på hur isländska FM Belfast levererade endorfinkickar utan dess like med en oväntad Rage Against The Machine-cover (-11), hur Spleen United förtjänade så mycket bättre och bjöd på den kanske mäktigaste elektroniska uppvisningen någonsin inför en pinsamt tunn publik (-09), hur ett nybakat Johnossi jetlagade till tusen exploderade som om det gällde livet (-08), hur Movits fyllde folkparkens minsta scen till bristningsgränsen innan de knappt ens hade brejkat (-09), hur Royal Republic sin kommersiella rock till trots lyckades hålla en hel popfestival i ett gigantiskt järngrepp (-11), hur Honningbarna chockade allt och alla (-12), hur de introverta männen med ironiska mustascher som kallade sig Ättestupa låg på scengolvet och gned distade cymbaler i närmare tio minuter (-09), hur Discoteka Yugostyle förvandlade hela Huskvarna till ett sprudlande danskalas (-13)…

…jag kan förmodligen hålla på i evigheter.

Poängen är solklar. Popadelica var en väldigt viktig festival. Så väl som mötesplats för gamla vänner som ur strikt musikalisk synvinkel. Den kommer för alltid att vara djupt saknad. Uppvärmningsölen i Vitsippedalen kommer för alltid att vara djupt saknad.

Idag skulle det ha varit strålande sol.
Idag skulle tåget ha rullat söderöver.
Idag skulle jag ha strålat samman med de godaste av vänner i en dal fylld av vitsippor.
Idag skulle Huskvarna ha förvandlats till paradiset på jorden.
Idag skulle det ha varit Popadelica.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg