Mellan Dröm & Verklighet

Jag önskar att jag visste hemligheten bakom det. Jag önskar att jag hade svaren på hur man skriver en riktig ”hit”. Jag önskar att jag kunde göra det igen, och igen och igen.
Men jag tror att det är med låtskrivande som det är med kärlek. Man kan inte råda över det och så måste det få vara. Antingen så händer det eller så händer det inte. Antingen så sker det direkt eller så tar det tid. Det är ingenting som man varken kan eller ska forcera fram. Men det är väl samtidigt lite charmen i det hela, att inte veta.
För när det väl händer, när musiken och texten går hand i hand, då är det som att sväva på moln.

Det var som att låten redan fanns. Som om den alltid hade funnits där. Texten och melodin var ”ett” med varandra och det var som om låten bara hade valt att ta sin väg genom mig och mina fingrar.
Med gitarren i famnen och med stora drömmar, satt jag i vardagsrummet på nionde våningen i Blackeberg. Jag var 25 år och en ny värld hade öppnats för mig.

”Det är som att veta men inte förstå, det är som att tveka men göra ändå
Som att tvivla och famla omkring, man ser ingenting
Som att känna allting på en gång och samtidigt sjunga sin favoritsång
Som att vara säker på till vilket håll, sedan förlora kontroll

Som en kamp, mellan dröm & verklighet
Jag ser i dina ögon att du vill men inte vet, man vill vara säker
Som solen går det upp och ner igen
Som en evig kamp, mellan dröm & verklighet
Det är som att vinna, men samtidigt förlora sig”

”Mellan Dröm & Verklighet” kom till 2015 och den låten öppnade en helt ny dörr för mig i min musikkarriär. Låten listades på A-rotation på P4 och tog in mig på ”Lotta på Liseberg”. Jag fick snabbt en större publik och jag kunde knappt förstå vad som hände. Kunde man alltså komma in på radio utan att vara signad till ett skivbolag? Ja, tydligen. Min tro på att ”ingenting är omöjligt” växte sig allt starkare. Jag var osignad, ung och lycklig.

Tid Att Leva

”Hoppet som tänds igen, i väntan på sanningen, får mig att våga och tro
Tro på livet och kärleken, på att allt ska bli bra igen, liv ska få växa och gro. 

Men när det försvinner, när månader blir till da´r
När vi inte hinner, när vi står ensamma kvar…”

Att skriva om min systerdotters bortgång tog tid. Tindra var bara 6 år gammal när hon gick bort i cancer. Hon var totalt orädd och så full av liv. Ända in i det sista höll hon min systers hand och sa ”Det kommer bli bra mamma, du behöver inte vara rädd.” Visst är det märkligt hur barn känner på sig att de snart ska dö? Tindra hade efter två års tuffa behandlingar accepterat sitt öde och hon valde att bemöta det på ett sätt som jag tror bara ett barn kan. Cancern hade gjort henne tunn och svag men ändå var hon starkast i världen.

Där och då blev Tindra en förebild för mig. Hon har lärt mig så mycket om livet och om döden. Hon har fått mig känna en enorm ödmjukhet inför livet och att aldrig ta någonting för givet. Jag känner mig så oerhört stolt över att få vara din moster Tindra.

”Vi kan väl släppa allt och leva ett tag, bara du och jag, det ska bli bra.
Om du inte orkar då andas jag, dina andetag, det ska bli bra.”