Hurula
”Vapen till dom hopplösa”

Jag är full av beundran inför Robert Hurula. Jag har aldrig träffat honom och ska inte göra någon analys om hans personlighet. Men av de intervjuer jag sett och läst får jag intrycket av att han är en introvert person som sysslar med det han gillar och helst inte snackar så mycket om det.

Alla känslor kommer i stället ut när han skriver sina låtar.

Det spelar ingen roll om det handlar om kärlek som gått åt helvete, vardagen i en förort söder om Stockholms innerstad eller om han blir politisk (som i den här skivans absoluta kronjuvel Sand). Näven är knyten i luften och hjärtat glöder. Alltid.

”Vapen till dom hopplösa” har en skitig ljudbild, bra mycket stökigare än föregångaren ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för”. Jag gillar det. En skitig ljudbild för skitiga känslor.

Några instrumentala utfyllnader drar ner helhetsintrycket några snäpp, men bortsett från dem har Hurula  skapat ytterligare ett helt knippe punkanthems. Hans melodisnickrande får mig fortfarande att stundtals gapa av förtjusning. Svensk punkrock i sitt esse, helt enkelt.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras