Redan innan spelningen kände jag att jag behövde hjälp. När rundgångsbrölet fyllde lokalen som ett flyglarm insåg jag att jag aldrig skulle klara detta själv. Uppgiften var övermäktig.
Det fanns inte en chans att jag skulle kunna skildra det här i ord.

Jag var tvungen att ringa in vänner till hjälp. Ner för trappan på The Crypt kommer Patrick Modiano,
Svetlana Aleksijevitj och Bob Dylan. Äntligen några pennor som kan förmedla de rätta känslorna.

Så exploderar introt till Ont Som Jag. Modiano kastar penna, papper och skakar på huvudet. Aleksijevitj står helt still några sekunder innan hon lämnar lokalen. Dylan säger inget, han tittar mot scenen, vänder sig mot mig och skriker i mitt öra att ”you are on your own, I can´t help you”.

Så där står jag, framför en scen som står i lågor. Framför ett band och en sångare som i varje ackord, varje trumslag varje ord gör sitt bästa för att se till att lågorna aldrig blir mindre än skyhöga.
Jag konstaterar för mig själv efter några sekunder att jag aldrig någonsin tidigare upplevt något som ens kan komma i närheten av det här.
Om vi kommit vidare i spelningen? Nej nej vi är fortfarande kvar i introt till Ont Som Jag.
Tiden har sedan länge stannat.

När Hurula var i Linköping för något år sen skrev jag att han bar på en naturkatastrofs krafter.
Det här är något helt annat. Det här är modern av alla naturkatastrofer. Det här är urkraft och råhet.
Det här är brutalitet och skönhet. Det här är en hoppspark i bröstet och en kram.
Det här är Robert Hurulas jobb.

Varenda låt. Varenda vers. Varenda ord och andetag från scenen toppar föregående sekund.
Det borde vara omöjligt. När öppningslåten fullständigt knockar mig, det borde vara bra så.
Det slängs en ocean bensin på lågorna i Helvete Här.
Jag begraver mitt ansikte i händerna till Om Jag Tänker Alls.
Jag skriker hjärtat ur kroppen till Allt Ska Försvinna.
Jag tappar fullkomligt fattningen till Stockholm Brinner.
Jag försöker mig på nåt som kan liknas vid dans till Skjut Mig.

Ska jag fortsätta eller börjar du förstå?

Jag gör mitt bästa här. Jag försöker verkligen att skildra. Jag försöker klä kvällen i ord.

Men hur beskriver man egentligen en slagserie som Betongbarn-22-Ny Drog-Sand?
Det går inte. Det enda jag kan göra är att be..nej..beordra dig att besöka en Hurula-spelning.

Om du tror att ovanstående ord är lite för stora, att jag börjar få hybris, att jag överdriver.
Du har inte en aning, när avslutande Kom Över Nu vägrar att ge upp.. När Hurula lämnat scenen, när Jonna Löfgren lämnat trummorna och allt som är kvar är en bas som knäcker hundratals revben och en gitarr som skriker sönder trumhinnor.
När just den låten vägrar dö, när Hurula återvänder, när Jonna bankar sönder trummor, lokal och kroppar.

Då förstår du kanske vad jag menar. Då förstår du kanske lite bättre. Då, först då inser du att det egentligen inte går att beskriva eller klä kvällen i ord.

Den måste upplevas.