Vad kan vi vid det här laget egentligen skriva om Robert Hurula som vi inte redan skrivit?
Det är en välsignelse för kropp och själ att få uppleva en Hurula-spelning.

Fuck spa och retreats. Behöver du blåsa ut negativ energi och rensa kroppen på bekymmer så köper du bara en biljett. Placerar din kropp någorlunda långt fram mot scenen. Om du kan så håll dig i. Cirka 90 minuter senare lovar jag att du känner dig som en ny människa.
Det där ringandet i öronen är något positivt, så det behöver du inte oroa dig om.
Jag HAR sagt det förut och jag har inga problem att säga det igen. Robert Hurula har en fantastisk förmåga att skruva upp arrangemangen och skräddarsy livekostymerna på sina låtar. Jag är den första att erkänna att senaste skivan ”Klass” inte fick mig att jubla. Inte dålig på något sätt, men jag hade hoppats och förväntat mig lite mer, lite mer Hurula. Men jag förstår om han kände att den här skivan måste göras. Orden måste ut.

Ta en låt som Inte Min Son , en låt som på skiva får dig att sitta som på nålar. En vacker mörk historia.
Men iklädd sin liveskrud får båda väggar och tak att knaka. Den växer flera meter, den skramlar, den exploderar.
För att inte tala om konsten att få gamla örhängen som 22 och Om Jag tänker Alls att kännas lika självklara i låtlistan som de nyare allsångsalstren.
Men jag skulle begå nån slags tjänstefel om jag inte nämner Ont Som Jag. Den låtjäveln är en virvelvind förklädd till en storm.
De minutrarna kan mycket väl vara de mäktigaste jag upplevt live detta år.
Som om allt detta inte vore nog, som om allt detta inte knockat dig, så kommer en fullständigt furiös skogsbrandsskogstokig version av Cortex-låten Skuggorna Kommer.
Robert Hurula gör det igen.
Det är inte första gången jag skriver det.
Sannerligen inte den sista.