Det är ganska många gånger nu jag upplevt Robert Hurula live, och det finns en väldigt god anledning till det.
Hurula är en av landets främsta liveartister. När det är bra, ja då är det exceptionellt bra.
Det är toppar ytterst få artister i detta land kan nå upp till.
På Arbis i Norrköping var det business as usual för Hurula med band.
Det brukar ju oftast vara ett uttryck med negativ klang, ”en dag på jobbet”, som att man bara dyker upp, gör sin grej och så åker man hem. Jo men om din arbetsdag består av att starta skogsbränder, framkalla orkaner och åstadkomma lite skön kaosstämning då har du min fulla välsignelse att ”bara” ha en dag på jobbet.
För grejen med Hurula är att han kan inte göra någonting halvhjärtat, om inte hjärtat spills ut över scengolvet, om inte lungorna töms på luft eller om gitarrsträngarna färgas röda av blod så är det inte värt att göra. Så då är det lika bra att köra fullt ut.
Trots att det har ömsats en del skinn genom åren, den skramliga, skitiga debuten som släpptes för tolv år sen är den lilla uppkäftiga slyngeln i diskografin. Det har mognats, både i musik, men framförallt i text.
Robert Hurula började våga skriva mer personligt, mer naket och det speglade sig i musiken.
Men tro inte att en konsert med Hurula är ett tillfälle för myspys och picknick. Nope, det är fullt blås rakt in och genom bergväggen. Det är absolut omöjligt att stå emot. Jag menar Ont Som Jag borde starta med något slags varningstal, håll er i, stå stadigt. Ett gammalt örhänge som 22 som snart fyller tonåring är starkare och mer majestätisk än någonsin. Såhär rinner det liksom på. Varje låt är en huvudroll.
Visst, de lugnare stunderna har blivit fler i setlistan, absolut.
Men tro inte att energin och intensiteten försvinner för det.
Nej för när Robert Hurula med band är bra, då är det jävligt bra.
Då är en dag på jobbet något du kommer ihåg en lång lång tid framöver.
