Förord.
Får jag som journalist tappa fattningen och känna det där bubblet i magen när jag ska intervjua någon?
Förmodligen inte.
Glömmer jag ändå alltid bort det när jag hamnar öga mot öga med någon som berört mig? 
Varje gång. 
För ett par år sedan fick jag i uppdrag att intervjua Markus Krunegård. Han skulle precis släppa plattan ”Mänsklig värme” – och det var precis vad jag behövde då. Hon som var kärlek hade packat sina väskor för att ta time out. Jag behövde ingen tid ute och kände egentligen inte alls för att prata skiva med Krunegård. Varför liksom? 
”Ställa in? Ja, nej. Men vad ska jag säga då? Är det så proffsigt att börja gråta?”
Jag var för snål och gick till hotellet som låg ett stenkast (hur långt kan man kasta en sten?) från där jag bodde. Markus Krunegård var redan där. Jag var intervju tre – den sista för dagen. Han hälsade och östgötskan fyllde mina öron. Det gjorde mig trygg. En röst från hemma. Och helt plötsligt hörde jag mig själv säga – på lika bred östgötska: 
– Du får ursäkta om jag kommer verka förvirrad och disträ under den här intervjun, men jag mår inte så bra. Jag flyttade till Stockholm för ett par månader sedan och känner mig inte alls hemma. Min fru har förmodligen tröttnat på att jag är deppig och jag tror hon är på väg att lämna mig. 
I efterhand har jag funderat på varför jag sa det. Kanske trodde han att det var ett journalistiskt knep. En om-jag-öppnar-mig-så-kanske-han-öppnar-sig-grej. 
Så var det inte. 
Jag har haft Krunegård i öronen sen jag kom över en tidig EP med Laakso. Han har vaggat mig med sina texter och fått mina skor att dansa med sin rytm.  
Min egen teori: Jag ville vara jämställd med honom, inte behöva trycka upp en bandspelare under näsan och fråga om hur det är att följa upp en succéskiva. Varför inte bara dricka en varsin juice och prata om vilken frukostmat som mättar mest? 
Där och då ville jag inte vara journalist och nu har det hänt igen…  
——————————————————————————————————————————————

Jag sitter och äter en Lion-bar. Hon är förmodligen på andra sidan stan och nyss var jag där. Nyss var det bara en dörrkarm mellan oss… 

Det tog ett tag innan jag förstod att jag hade hamnat på en plats jag inte skulle vara på. Den galaklädda kvinnan som hade tusen kuvert framför sig och kollade biljetter verkade visserligen lite stressad när jag visade upp en skrynklig vit liten pappersbit som det stod PRESS Grammis14 på. Hon kollade knappt och föste in mig mellan Thomas Rusiak och Daniel Adams-Ray. Jag är betydligt längre än båda – men jag lovar att ingen märkte mig. Jag såg att Vincent Pontare hade otroligt rakt hår och helt plötsligt gick jag i en trappa där Titiyo fotades. Jag var osynlig. Och det kändes som om jag var i grannens trädgård och pallade äpplen.
Jag såg inte hela scenen från min plats men hade utsikt över kvällens viktigaste personer. Jag brydde mig inte om deras bara bröst och leopardskjortor. Men sen såg jag henne och hjärtat sprang ett varv runt cirkusen. Helt plötsligt fanns det bara en i publiken.
Hon satt på första rad och hade jag ropat högt hade hon hört mig. Jag trodde aldrig att jag skulle komma så nära. Och så släckte de lamporna, tv-producenten släppte ner finger efter finger och kamerornas röda lampor tändes. Hon försvann i mörkret.
Jag försvann i mörkret.
Jag märkte att Håkan Hellström och Jenny Wilson turades om att stå på scenen men jag minns inte varför. Min gala gick ut på att inte bli galen. Förnuftet och blodet slogs om huruvida det var rimligt eller inte att smyga ner från läktaren och sätta sig skräddare framför henne. Eftersom jag inte kan sitta skräddare var det en otroligt dum tanke – som där och då var otroligt svår att inte gilla. Men vad skulle jag säga? Är det så proffsigt att gråta?

”Jag gör det.”
”Nej!”
”Jo.”
”Är du dum i huvudet?”
”Det här är min chans. Hon är ju bara 10 meter bort.”
”Du kommer hamna i fängelse.”
”Är det så farligt då?”
”Du kommer hamna på tv.”
”…”

Galan spelades in. Alla sa tack till folk jag inte har en aning om vilka de är, jag applåderade och ställde mig upp när fina Sven-Bertil Taube hedrades. Hennes lockar dolde mig för världen.
Sen var det slut. Någon satte på sorlet och publiken rann ner från läktarna. Samma hets mot jackan som alltid.
När jag går på bio vill jag helst vara kvar tills alla andra gått. Det gör något med mig att vara ensam bland röda stolar. En känsla av att jag äger salongen. Samma sak här. När Cirkus tömdes på idoler krympte jag avståndet till henne. Fem meter bort. Två meter upp. Tre meter bort. Fortfarande två meter upp. Sen stod hon under mina fötter. Två meter ner.
Det var då jag såg trappan. Femton trappsteg och jag kunde stå i samma kö som henne.

”Jag går ner!”
”Nej.”
”Jo!”
”Journalister lär ju inte ha tillträde dit.”
”Det är en trappa. Kan man förbjuda någon att gå i en trapp bara för att hen är journalist?”
”Men, men.”
”Käften. Jag går ner nu.”

Jag kunde se hennes fötter försvinna i massan. Jag kände igen dem för att jag hade stirrat på dem när hon satt med benen i kors och knutna händer tidigare.

Hon är lång och vi har nästan huvudet på samma nivå. Nästan två meter upp. Men jag var fortfarande osynlig och visste att det här inte var som på krogen. Hon skulle inte komma fram. Det var upp till mig.

Jag hatar när det är upp till mig. Och den här gången var det värre än i åttan när jag gick fram till tjejen som gick i min tyskagrupp. Vi hade bara hört varandras röster när vi pratade skoltyska. Men så kom plötsligt chansen utanför klassrummet.
– Hej, ska du på discot på fredag.
– Ja.
– Vad bra.
Jag rymde med rött ansikte.

Det var det här jag tänkte på när hon kom emot mig och suddade ut alla jackhämtare.
”Tänk om jag frågar om hon ska på discot på fredag.”
Jag lät henne passera.

Hon stannade ett par meter bort, lutade sig mot en tunn dörrkarm och började leva i sin iPhone. Jag fick en chans till. Discot.
Mitt huvud gick åt andra hållet – min kropp ställde sig däremot precis intill henne. Det var bara en dörrkarm mellan hennes högra axel och min vänstra. Dörrkarm kunde enkelt blivit dörrkram. Jag försökte känna om hennes hår luktade något, men branschfolkets spritandedräkter och svettiga ryggar dödade alla dofter – kanske var det lika bra. Jag är övertygad om att jag hade börjat leta efter schampot som luktade som henne annars.
Jag var så nära att hon hade hört mig om jag hade viskat.

”Så! Viska något?”
”Som vadå?”
”Viska om hon vet varför man gjorde en ny vanilj så att den vanilj som redan fanns blev gammaldags.”
”Hon är en världsartist – hon kör inte glassbilen.”
”Du kommer aldrig komma närmare.”

Eftersom jag redan hade misslyckats med att vara journalist stoppade jag in pressbrickan innan för T-shirten och lät den skava mot mitt bröst. Mitt bröst som slog. Jag ville inte att hon skulle veta – att jag hade en pressbricka alltså. Att mitt bröst slog måste hon ha hört.
Sen hände det.
Jag öppnade munnen. Rörde min kropp. Men hjärnan hade ju redan gått ut.
Så.
Mitt namn kom ut.
Jag lyssnade på hennes.
Kände hennes hand i min.
Hade hennes ögon i mina.
– Nu när jag är så här nära måste jag ta chansen och säga något.
Hon fortsatte att ha sina ögon i mina.
– Alltså, jag älskar verkligen allt ni gör.
– Tack.
Jag gjorde universalminen. Den när man trycker överläppen på underläppen och lyfter upp kinderna samtidigt som man nickar lite lätt. Typ som att jag var nöjd och besviken.
Hon förblev tyst.
Jag vände mig om och började jaga min jacka. Hon försvann.
Fan. Jag skulle sagt att jag hade en granne när jag var liten som körde glassbilen.
Hennes buss gick till galafesten. Min spårvagn gick till Sergels torg och 20 minuter senare stod jag i kön på Ica med en Lion-bar i handen. Jag ville ryta: ”Du skulle frågat om discot!”
Men jag tror inte hon i kassan hade förstått vad jag menade.

 

Om skribenten

Henrik Engström

Det finns en sak som har format mig allra mest. Boken Extremt högt och otroligt nära. Den gjorde mig till en skrivande människa – som i sin tur gjorde mig till journalist. En journalist som är högkänslig, bor i Stockholm, skriver krönikor för Folkbladet i Norrköping och egna ord på bloggen längden.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras