Jag vet att man ska skratta med och inte åt och förstår att jag förmodligen är en väldigt dålig människa just nu, men….jag viker mig dubbel och kippar efter luft medan jag mellan skrattkramperna kämpar för att inte kissa på mig.

Jag rensade nämligen en gammal dator och stiftade åter bekantskap med San Diego-bandet Benedictum och tidernas förmodligen mest löjeväckande promobildserie.

Året var 2011 och Benedictum stod inför att släppa sin tredje skiva ”Dominion”. Där någonstans brakade allt samman fullständigt.

Jag skulle hemskt gärna vilja veta exakt hur tankegångarna och diskussionerna gick när bandet och dess promotionfolk bestämde sig för att bildserien nedan var ett lämpligt sätt att marknadsföra orkestern.

Någon insåg förmodligen ganska snabbt att ”här har vi en snygg sångerska och ett gäng inte fullt lika karismatiska manliga bandmedlemmar”. Samma någon resonerade förmodligen ”det här gänget spelar hårdrock, hårdrocksmusiker är tuffa jeflar som poserar häftigt”. Utifrån det gick sällskapet fullständigt bananas.

Veronica Freemans ”sexighet” överdrivs till det bisarras gräns samtidigt som de stackars skridskopåsarna till medmusikanter gör sitt bästa för att se så macho och tuffa ut det bara går.

TILLSAMMANS MED SINA INSTRUMENT!

Hade det hela varit gjort med ironi hade det varit en klockren satir över hur bajsnödig hårdrocksgenren och dess estetik kan vara, när det nu är gjort på fullaste allvar blir det naturligtvis ännu roligare.

Bildserien är ett tydlig indikation på hur stereotyp hårdrocken är, men framförallt är det hysteriskt lökiga bilder av ett band som man inte kan skratta med, utan bara åt.

Benedictum, hur tänkte ni?