Ärligt talat.. Trots att detta var en kväll jag sett fram emot väldigt länge så var motivationen inte på topp. Det brukar bli så med söndagsspelningar.
Först ut denna afton i Uppsala är Henric de la Cour, och de få tvivel eller negativa tankar jag bar på är som bortblåsta redan efter ett par sekunder. Det är en stenhård öppning med Dracula. Basen får konserthuset att skaka, den får mig att jubla och publiken att dansa. SÅ ska en spelning öppnas. Henric de la Cour är satt på den här planeten för att stå på en scen. Han trivs där, han äger scenen och publiken älskar honom. I vissa stunder påminner han mer om en ung Morrissey än vad originalet någonsin gjort. Skillnaden är väl att kopian ikväll är dränkt i blod och iklädd en Musse Pigg t-shirt.
Varje ord framförs med en sån lidelse och inlevelse. de la Cour har oss åhörare i ett järngrepp. Den ikväll helt fantastiska Dogs står sig över mängden i ett i övrigt fantastiskt framförande. Avslutande Sound The Alarm blir en perfekt massiv avslutning på en blytung svängig timme. Henric de la Cour har gett allt han har. Det märks så tydligt.
Jag kippar efter andan och inväntar nästa drabbning.
Så var det då dags för Sveriges bäst bevarade pophemlighet. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte samma mening under Kites spelning.
Varför är inte gruppen mer populär?
Låtskatten är alldeles fantastisk och helt unik. Jag kan inte komma på många grupper i detta land som besitter en så stark låtkatalog. Så många dansanta hits. Ett så unikt sound. Det mörka suggestiva introt ljuder, nästan dånar ut över en tom scen. De drömska tonerna i Wishful Summer Night fyller lokalen tillsammans med röken.
Så detonerar den första trumman. Som ett Mauler-grepp tar den tag om kroppen och vägrar släppa. Då har det inte ens gått en minut. Då har inte ens Nicklas Stenemo och Christian Berg kommit ut på scenen. Förstår du då?
Hur tar man spelningen vidare från en så effektfull öppning? Jo man skruvar upp reglagen lite och låter The Rhythm växa och växa tills den har fyllt varje kvadratcentimeter av lokalen. Nu måste det väl ändå saktas ner lite? Inte en chans.. Trummorna i Step Forward låter som en hel Rio-karneval. Det är så storslaget. Så snyggt. Så visuellt. Så många intryck man försöker ta in och filtrera.
Men det är som att hälla ner ett vattenfall i en tratt.
Givetvis gästar Henric de la Cour spelningen och tillsammans bjuder de på en magnifik stenhård version av I Can´t Stand. Även Nicole Sabouné gästar scenen och sjunger med i If You Want Me, och jodå, det funkar.
Men ingenting, INGENTING denna afton står sig emot avslutningslåten Ways To Dance. Jag skulle kunna skriva doktorsavhandlingar och forskningsrapporter om hur otroligt snygg den är ikväll. Om hur överjävligt den svänger. Men jag nöjer mig med att erkänna att den låten fick mig att aldrig tvivla en söndagsspelning igen.
Henric de la Cour och Kite är det här landets fanbärare och pionjärer när det kommer till syntmusik. Man visar det ikväll. Ingen gör det bättre. Det kan jag här och nu garantera.