”Hej dagboken.
28 november 2017, 14.30

Det regnar idag. Jag sitter och pillar på en gitarr jag renoverat. När jag fick den var allt trasigt och löst, alla viktiga delar saknades, men jag fick ihop den. Det blev nog inte helt rätt, inte som ett riktigt proffs skulle gjort, men det funkar. Den funkar.
Den är svart, från USA någon gång på 1930-talet med en två trubadurer och riddare vid en borg på. Den får mig att tänka på en engelsk folksång, ”John Barleycorn must die”, som bland annat Traffic spelat in. Någon har ristat in på greppbrädan vad alla tonerna heter, antagligen något amerikanskt barn på 40-talet. Fast nu är ju personen vuxen då förstås om personen i fråga ens finns kvar.

Jag har inte skrivit några låtar på den än, men jag skriver olika låtar på olika instrument och vissa kommer till mig när jag är utan något instrument. Shangri-La kom ju när jag spelat hockey på Heden och gick mot spårvagnen. Jag stannade upp och nynnande in låten i telefonen. Så gör nog dom flesta som gör musik nu för tiden. Sen är det ju såklart inte alla idéer som överlever en noggrannare granskning några dagar senare, men Shangri.-La gjorde det.

En annan låt som överlevde var Galileo som handlar lite om Galileo Galilei, den italienske vetenskapsmannen. Igår var jag på quiz där dom undrade när han levde. Jag kunde inte det, men jag var nära. Jag borde kunnat det. Aja skitsamma. Shangri-La handlar inte om någon vetenskapsman, den handlar om en bil och om att åka till mer eller mindre påhittade platser där man kanske inte tänker så mycket på sina bekymmer. Typ som när Beach Boys sjunger om ön Kokomo:

”Kokomo, we’ll get there fast and then we’ll take it slow”. Jag sjunger också om Kokomo i Shangri-La.

Jag tittade på dokumentären om Jim Carrey och Andy Kaufman igår. Carrey berättar om hur han i början av sin karriär sliter på olika klubbar och att han la sig på kvällen och tänkte ”Vad är det folk vill ha, vad är det folk vill ha, vad är det folk vill ha?”. Till slut fattade han att folk vill slippa tänka på sina bekymmer, kanske få försvinna en stund. Lite som att få ha en ”Vanishing act”, som Lou Reed uttryckte det i en låt med samma namn.

Nu är klockan 14.52 och det regnar fortfarande.

/Henning

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras