När en snubbe i Stockholm sitter med en evig och smärtsam saknad och längtan vet den amerikanska tidskriften exakt hur den ska göra.

Den låter det drömmande svennehjärtat följa med på en musikalisk tidsresa.

 

Som om den släpiga gitarren i bakgrunden och Elizabeth Woolridge Grants sagolika nonchalans i förgrunden inte vore tillräcklig snudd på perfektion. När Grant – eller ja, Lana del Rey – uttrycker orden ”talking about that newer nation” tre minuter och 28 sekunder in i fantastiska Brooklyn baby från nya plattan ”Ultraviolence”, då försvagas muskulaturen kring mina knän. Det nästan tillgjort newyorkska uttalet på ordet ”talking” – ”tuwaking” – väcker en längtan.

Bara titeln – Brooklyn baby – väcker min längtan.

Kanske är det som när den nyktre alkoholisten återigen får känna spritens förbjudna ångor? Nej, det var en oerhört respektlös och okänslig jämförelse. Glöm den. Men ni fattar poängen. Visst fattar ni hur det är att leva med en oavbruten och passionerad längtan efter en specifik plats? Kanske en besatthet, kanske mest en känsla och en illusion. Ett begär efter staden som européer har drömt om i flera hundra år, till ön mellan floderna och dess omnejd.

Ända sedan jag som tioåring verkligen började förstå storheten med serieförlaget Marvels hjälteuniversum har staden varit ett drömresmål, New York i allmänhet och Manhattan i synnerhet. Det skulle dock ta ytterligare 27 år innan jag förra året besökte Central park, Brooklyn och Harlem för första gången. Och den förälskelse jag alltid känt – genom serietidningarna, tv-serierna, filmerna och musiken – visade sig växa sig ännu starkare.

Och för att ge näring åt en aldrig sinande längtan finns så klart alltid ett bra och lättillgängligt grepp att ta till – musiken.

omslagUnder våren utkom tidskriften New York Magazine med en specialutgåva om ett sekels musikliv i staden. Sverige-distributionen av detta marsnummer blev kraftigt försenat och jag besökte en tidningsförsäljare på Södermalm inte mindre än fem gånger innan jag till slut lyckades lägga beslag på ett exemplar. För gissa om jag ville lägga beslag på ett exemplar.

”100 years, 100 songs, 100 nights.

A century of pop music in New York.”

Exakt så.

Marsnumret tar med läsarna på en musikalisk resa genom Manhattan, Bronx, Queens och Brooklyn, decennium för decennium – från 1910-talets Al Jolson till 2000-talets The Strokes och Lady Gaga via Duke Ellington, Jay-Z, Madonna och Sonic Youth.

Här kan vi läsa hur dansdrömmande Ella Fitzgerald inte hade en aning om sin sångbegåvning förrän hon och några vänner efter en vadslagning uppträdde inför publik i en talangtävling på Apollo Theater i Harlem. Och vann första pris.

Här berättar Art Garfunkel hur han och kompisen Paul Simon, bägge 14 år, tog tåget från Queens in till skivbolagsbossarna i Brill Building på Manhattan, men inte ens blev insläppta.

Talking Heads-medlemmarna Chris Frantz och Tina Weymouth berättar om sin första spelning på 1970-talet – som förband till The Ramones på den legendariska rockklubben CBGB på Lower East Side. Huvudaktens medlemmar började bråka med varandra mitt under låtarna.

Sonic Youths frontman Thurston Moore berättar hur han lämnade Connecticut för New York för att hitta den rätta andan, den han hade sett på bilder av Patti Smith, poserande på en tunnelbaneperrong. Moore fann den under en spelning med Suicide på klubben Max’s Kansas City på Park Avenue.

Och när tidsresan tar mig vidare genom Miles Davis, Vampire Weekend, Frank Sinatra och The Velvet Underground låter jag musiken ljuda. Spotify flödar av spellistor med musik som är skapad i New York, som handlar om New York eller som helt enkelt bara har inspirerats av New York. Jag äter dessa spellistor.

Förmodligen tycker de allra flesta att ”betongdjungel” klingar fruktansvärt otrevligt, men när Alicia Keys sjunger om ”concrete jungle where dreams are made of…” i Empire State Of Mind (Part II) Broken Down – som för övrigt måste vara rena drömmen för stadens marknadsförare – är det just till betongdjungeln jag vill.

För det går nog inte en dag utan att jag önskar mig tillbaka till ångan från underjorden, de gula taxibilarna, de pratglada människorna, reklamskyltarna, dofterna och sirenerna.

Så när New York Magazine låter mig följa med på deras resa – och när Lana del Rey sjunger ”talking about that newer nation” med det där uttalet – då blir det både lättare och svårare att härda ut.

Men som Ryan Adams sjunger:

”Hell, I still love you, New York”.

 

 

Om skribenten

Daniel Cannervik

Journalist och kattägare. Bor i Stockholm men har en del av hjärtat kvar i Linköping. Högkvalitativ popmusik och mysig skäggrock får samma hjärta att rusa.

Liknande inlägg