Kritikerrosade Hater gör sin första headlinerturné och tar sig an sjutton speldatum i Europa fördelat över fyra veckor. Drefvet möter upp Lukas, Caroline, Adam och Måns inför deras premiärspelning på Hafenklang i ett grådisigt Hamburg och pratar melankoli, vemodspop, genombrottsåret 2017 och signering med finfina bolaget Fire Records.

Att Hater har haft ett fantastiskt år med snabba förändringar går knappast att motsäga. I början av 2017 släpptes debutalbumet ”You Tried” som fick musikrecenscenter att damma av superlativboken och plocka fram sina finaste begrepp, och i början av december kom den trevliga EP:n ”Red Blinders” som ett kvitto på att albumsuccén inte var en engångsföreteelse.

Skribenten och den för dagen sprillans nya fotografen Jule Rog möts upp för en genomgångspilsner på en rökig bar i närheten av Hafenklang medan Hater åt sig mätta inför kvällens spelning – även om Lukas bjöd in till intervju under frossandet – och därefter bjuds vi in till intervjumöte i Hater’s sovlokal – en klassisk fyrabäddars våningssängsbaserad historia som vi alla känner igen från youth hostel-åren.

Det är ett uppslupet, nervöst och samtidigt taggat Hater som ivrigt pratar i mun på varandra för att svara på Drefvets frågor.

 

Välkomna till Hamburg och turnéstart!
Ni gör er första headliner-turné, fem plus tolv spelningar och totalt sjutton platser om jag inte räknade fel, med en platta samt ett par ep’s bagaget. Hur känns det att ha headliner-ansvaret?

MÅNS: – Det är lite nervöst.
CAROLINE: – Men jättekul!
LUKAS: – Och skönt att komma från sovrummet lite. Vi vet ju inte riktigt vad vi har att vänta oss och bara den grejen i sig är spännande också, om det kommer att komma folk. Det är väldigt mycket blandade förväntningar och kanske väldigt låga förväntningar på ett sätt. Vi hörde att Berlin kommer att sälja slut och det är ju jättekul när man första gången åker ut.

Hur startade idén med att köra en egen turné?
MÅNS: – Vi fick en bokningsagent i Berlin och vi har ju önskat turnera ett tag. Vi hade ingen bokningsagent innan heller och kunde inte få ihop spelningar.
LUKAS: – Förut fick vi förfrågningar via det förra skivbolaget [PNKSLM] och de hjälpte oss väldigt mycket med att boka saker som Roskilde, vilket var väldigt stort för oss. En skillnad nu med nya bolaget är att vi har fått bra bokningsagenter och får åka ut och göra turnéer vilket är superkul.


Om vi backar tillbaka ett par år. Hur startade allt? Jag vet att ni hade projektet Kust ihop men hur övergick det till att bli Hater?
MÅNS: – Kust la ner och vi var också sugna på att spela pop och olika musikgenrer vilket skavde lite i det förra bandet.
LUKAS: – Och jag var på väg att hoppa av. Vi la ner Kust av lite olika anledningar och slutade helt enkelt att finnas, vi spelade inte mer som Kust.
MÅNS: – Det gick ett par månader och vi hade fortfarande replokalen och ville fortfarande spela musik.
LUKAS: – Man kan väl säga att vi lärde känna varandra i Kust och sen blev vi sugna på att börja igen och så hörde vi Caroline sjunga i kör en gång och det var bara ”Jävlar, vad hände precis? Där är grejen liksom”, och dessutom så var vi sugna på pop.
MÅNS: – Vi provade att repa på skoj och så tyckte vi att det lät väldigt bra direkt och sen föll allt bara på plats. Det kändes befriande att komma fram till att ”Nu ska vi spela pop”, att kunna rikta in sig på något vilket kändes väldigt ärligt mot oss själva. Det var mer som ”Fan vilken go poprefräng, fan va gott”.

2017 var ju ett strålande år för er med album- och EP-släpp, bli sajnad av kultskivbolaget Fire Records samt en riktigt trevlig spelning vid Roskildefestivalen. Hur sammanfattar ni själva första året?
CAROLINE: – Det är svårt att tänka sig att bara hände på ett år. Det känns som att det har tagit flera år på ett sätt. Jag tänkte vid årsskiftet att det tagit två år att komma hit, att det känns som att det tagit mycket längre tid när man tänker tillbaka på var vi var för ett år sedan.
MÅNS: – När sådana här saker händer känns just tiden som väldigt snabb. Även om dom grejerna [album, EP, spelningar och nytt skivbolag] har hänt så känns det som att de bara har sprungit förbi och sedan har det varit jättemycket tid där vi inte vetat vad som ska hända liksom.
LUKAS: – När det väl hände föll allt som dominobrickor mycket snabbt.

Men hur startade hela genombrottsåret t.ex. kontakten med Fire Records?
LUKAS: – Fire köpte en skiva på SWSX och sa ”Det här var så jävla bra, det här måste vi ha, det är nästa grej liksom”, och sedan mailade dom oss men vi såg inte det så vi fick kontakt med dom via Facebook lite senare.
MÅNS: – Det är möjligt att jag liksom läste det mailet men att jag liksom inte kände till Fire.
LUKAS/CAROLINE (i kör): – Va? Läste du mailet?

I detta läge uppstår en rad skrattsalvor angående vem som läste mailet först och möjligtvis struntade i informationen eftersom hen inte trodde att Fire var tillräckligt stora då antalet likes på Facebook inte var tillräckligt, något som övriga i bandet motsätter sig med kraft.

MÅNS: – Jag kollade sedan på Facebook, och det är ju en sådan konstig grej med likes och man försöker avgöra ”Är det här ett stort skivbolag?”. Jag menar PNKSLM är så duktiga digitalt och har många grejer i sina sociala medier och får mycket uppskattning men Fire jobbar inte riktigt så, dom är inte så slipade som PNKSLM är på det liksom
CAROLINE: – Va? Har inte Fire dubbelt så många likes, minst?
LUKAS: – Minst dubbelt så många. När jag läste mailet blev jag helt till mig och tänkte att vi måste byta liksom när man ser banden som finns på Fire.

Och pressar Fire på för ett nytt Hater-album under 2018?
LUKAS: – Ja, vi spelar in det i april.
MÅNS: – Det är redan inbokat och vi jobbar på det nu och ska spela in det i Sverige liksom första albumet.

Många jämför er med band som Alvvays och delvis, i min öron, The Radio Dept. Hur ser ni på sådana associationer?
CAROLINE: – Det är ju hur kul som helst. Det har varit så från början att folk har skrivit så om oss och Alvvays.
LUKAS: – Alvvays är helt främmande för mig.
CAROLINE: – Det är väl kanske lite pressmeddelandets fel att vi förknippas med dom.
MÅNS: – Jag har inte heller haft Alvvays som någon influens alls.
LUKAS: – Det har varit mycket plöjningar av The Radio Dept. genom åren för min del och Wild Nothing, och annat deppigt.

Det är också grejen med Hater. Musikaliskt låter det som att ni dras med vemod/melankoli. Varför sådan dysterhet?
LUKAS: – Det är ändå hundra gånger gladare än grejer man har gjort innan tycker jag, i varje fall för min del som haft mycket ”snart så dör jag”-pop:en i grunden. Men det här tycker jag ändå är rätt glatt.
ADAM: – Det är lite mer hopp, lite mer melankoliskt hopp.
MÅNS: – Vi försöker väl ha någon strävan, något hopp i låtarna och inte bara svärta liksom.
LUKAS: – Det är inte heller så att vi tänker att ”Det här är vackert, det här känner vi, det här gör vi”. Caroline bara levererar melodier och så blir det så liksom.
CAROLINE: – Så tycker inte jag, det finns mycket gladhet i det också.
MÅNS: – Men det finns något därunder som skulle kunna vara deppigt.

Det föranleder självklart frågan, är ni melankoliska karaktärer?
LUKAS: – Självklart! Vi har anti-depressiva med oss här.
ADAM: – Det tror jag, det tror jag verkligen.
MÅNS: – Till och från liksom, något annat ska vi inte säga.Detta är ju ett bra sätt för att kanalisera sånt.
CAROLINE: – Vi kryper in i musiken och gör något av det.
LUKAS: – Det är jättekul att få vara kreativ med det när det känns som att många deprimerade är väldigt deppiga och har ångest och så skall man gå till ett vanligt jobb och göra en (!) grej. Men här kan vi lägga ut det på bordet och få utlopp för det.

Ni har ju också tidigare projekt med er i bagaget, t.ex. Mallorca Scars vars debutalbum var riktigt trevligt. Hur mycket av era andra projekt finns infärgat i Hater?
LUKAS: – På nya skivan har vi ju två låtar som Adam har skrivit innan och som vi har utgått från och format om.
ADAM: – Jag håller på med mycket hemma och spelar in och gör egna grejer, och nu har jag känt att vissa låtar som inte har passat in i det utan lät mer som Hater.

Menar ni att det finns mer gladlynta sidoprojekt till Hater?
ADAM: – Nä, det tror jag inte. Jag känner väl mer att jag vill kanske ha lite mer rockband.
CAROLINE: – Lite gladare tycker jag allt att det är ändå.
LUKAS: – Lite ”easy going” tycker jag
CAROLINE: – ..och lite fina synthar som dyker upp
MÅNS: – Jag tycker att dina arrangemang känns definitivt gladare. När vi har gjort om dom [i Hater] så har vi fått göra dom lite mer skevt. Men det är absolut inte någon depressionspop.

 
Ni har trots alla referenser till andra band fått fantastiskt fina rubriker i media. Vad gör Hater unika inom vemodspop:en, dvs. vad har ni att erbjuda som andra melankoliska band inte har? Det är ju retropop som möjligtvis skulle kunna beskrivas som ”ingenting nytt” och som släppts i form av hundratals plattor för 20-25 år sedan.
ADAM: – Jag tror att det är att vi inte har riktigt tänkt på det, eller jag har inte tänkt på det alls att det har funnits innan. Det är klart att man har lyssnat på liknande musik men vi levde ju knappt för tjugo år sedan när den släpptes – vi var väldigt små för tjugo år sedan.
CAROLINE: – Det har väl hängt med på något sätt, sådant vi lyssnade på som små.
ADAM: – Det har hängt med på ett sätt kanske men jag tror inte vi har gjort det medvetet, snarare att det har kommit naturligt.
LUKAS: – Det känns inte som att man gör en grej som har gjorts.
ADAM: – Det känns inte alls som det men jag kan förstå folk som tycker det, men man själv tycker att det är eget.
LUKAS: – Folk tycker att det är simpelt på ett väldigt bra sätt liksom. Det kanske är en motsats till mycket som är prodd:at nu.
MÅNS: – Vi försöker väl egentligen bara göra bra låtar. Sen är vi ju lite stöpta i formen som en klassisk sättning, åtminstone live. Sen så tycker jag väl inte att det finns så många band i Sverige som spelar den typen av pop som vi.

Kan man säga att ni fyller ett tomrum som existerar inom svensk popmusik i detta nu därmed?
LUKAS: – Ja, men utan att tänka på det.
MÅNS: – Åtminstone i våra umgängen tycker jag – eller nu kanske jag är helt ute och cyklar. Stryk det svaret helt!

Som musikbranschen har utvecklats senaste åren så faller mycket av jobbet på bandet själva. Hur mycket profilerar ni er själva i sociala medier, planerar turnéer, studiotid osv.? Man talar ju ofta om att musikbranschen enbart är en DIY-bransch idag.
ADAM: – Alltså, vi repar ju jättemycket, det gör vi verkligen. Sen är det mycket meddelanden som skall skickas ut.
LUKAS: – Det tar väldigt mycket tid och är det huvudsakliga fokuset.
MÅNS: – Det är mycket som ska organiseras, och nu har vi hållit på hela hösten, i varje fall en hel månad, och jobbat på en ny skiva liksom. Det har tagit väldigt mycket tid men är också sjukt roligt, den roligaste processen.

Men kan man leva med drömmen om att bli självförsörjande som band idag?
ADAM: – Ja det är klart!
LUKAS: – Vi räknar med det.
MÅNS: – Det tycker jag. Musiken är så pass självförsörjande nu, den går ju plus minus noll, och vi får ju trots allt göra de här grejerna [nytt album, turné] även om det kanske inte innefattar att köpa utrustning. Det är ju skitkul liksom, plus att man får släppa skivor och säga ”Det här har vi gjort”.
LUKAS: – Precis! Att få skapa något med sin tid och att det känns så bra och gjutet liksom. Det hade inte gått om det kändes tillgjort, då hade man kanske istället gjort något eget men det har varit självklart för oss att satsa på detta tycker jag.

Vilken betydelse har det för er att signas av Fire Records istället för att ligga kvar på PNKSLM i det sammanhanget?
ADAM: – Vi fick ju bokningsbolaget på köpet kan man ju säga så det har ju haft en stor betydelse för oss, till exempel att vi kan göra den här turnén.
MÅNS: – Vi har ju inte gjort någonting med turnén, till exempel bokat spelningar och så vidare. Vi får göra mycket inför turnén ändå liksom men det är dom som har fixat spelningarna. Fire har ju helt enkelt mer resurser och kan bland annat hjälpa till med mer press inför spelningarna – det är helt enkelt fler folk som jobbar där och kan hjälpa till.

Nu är ni på klubbturné men har klarat av riktigt stora spelningar vid både Roskilde och SWSX. Går det att ladda för, vid jämförelse, småspelningar efter det?
LUKAS: – Det här känns superkul tycker jag, att få åka runt i en buss och spela spelning på spelning. Det är roligare att kunna hålla igång och bli duktiga.
CAROLINE: – Jag är så jäkla sugen på att komma in i det, att få spela en spelning och samtidigt veta att man har en spelning dagen efter också.
ADAM: – På något sätt var Roskildespelningen som att man laddade upp för en enda spelning och så åker man dit och har förberett jättemycket och så spelar man i en halvtimme. Det går jättesnabbt och sen är det ”Det var det”.
CAROLINE: – Det var däremot extremt kul!
LUKAS: – När vi kom dit var känslan ”Oh, det här är jättekul, så här ska det vara” men det var ju lite för kort. Det hade varit roligare om det varit en timme.

Så slutligen, vad förväntar ni er av den tyska publiken ikväll?
MÅNS: – Jag har ingen större förväntan på kvällen överhuvudtaget faktiskt.
ADAM: – Att dom köper mycket CD’s!
CAROLINE: – Vi tog med en del CD’s och lite annat.
LUKAS: – Det har sett ut som på Spotify som att Tyskland gillar oss.
MÅNS: – Vi har ju hamnat på dom [tyska] listorna som Spotify skickar ut.

Intervjun avslutas och fotosessionen tar vid med en halvtimme kvar till spelning, en spelning som tydligt visar att Hater är klart mer upptempo och gladlynta än vad många recensenter tillskrivit dem. Entusiasmen, klarsyntheten om framtiden och viljan att lyckas lovar gott och det är med en förhoppning om att Hater lyckas samla på sig mer fans under turnén som jag nöjt lämnar Goldener Salon. Till att börja med är det med stor spänning som nytt material inväntas och i synnerhet kommande albumsläpp. Det finns definitivt kapacitet och – sedan signeringen med Fire Records – support för att Hater skall nå en betydligt bredare publik.

Nöjd med kvällen letar vi upp en buss för att krångla oss iväg till närmaste u-bahnstation – varför förläggs Goldener Salon bortom Reeperbahn. Fattar ni inte hur jobbigt det är att gå 1.5 km extra!?

Fotograf: Jule Rog

     

 

 

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras