För snart ett år sedan fick Casper en gitarr i födelsedagspresent.
Han började spela Johnny Cash- låtar, och kompletterade med sin djupa sångröst.

I somras fick han upp öronen för den amerikanska folkpopduon Radnor & Lee, och fick för sig att han ville spela in en cover på deras låt Still Though We Should Dance.
Då låten har en fiolslinga som går genom refrängerna, ringde han sin fiolspelande vän Arvid.
Det var såpass kul att dom valde att fortsätta och några veckorsenare fanns Happy Landings.
Inspirerade av Johnny Cash ordnades snabbt ett gig på Falu Fängelse Vandrarhem.
Detta kom lyckligtvis nära inpå 50- årsjubileet för Cash’s spelning på Österåkeranstalten, vilket blev en lyckad PR-hook som ledde till bra publik.

Happy Landings började snickra låtar och tog kontakt med producenten och komikern Henrik Nyblom som tillsammans med Sylvester Schlegel producerade ett par låtar.
Det blev två riktigt roliga dagar i deras studio i Stockholm och resultatet Sin-Dee och Find Me.
De två andra spåren på EP:n är mindre proddade, och gjorda så att de ska kännas mer som livespelningar. Dessa är inspelade och redigerade ihop med producenten Oskar Linnaeus.

Både Casper och Arvid är hängivna Star Wars-fans och namnet Happy Landings kommer från den tredje Star Wars-filmen, Revenge of the Sith, och en replik som sägs av karaktären Obi-Wan Kenobi.

 

Happy Landings har ordet

Casper Ingels:
Jag försöker att aktivt hålla mig borta från radikalt tänkande och påtvingade åsikter men jag verkar inte komma ifrån det. Att framföra musik och texter bör ju lämna något typ av avtryck på vem som än väljer att lyssna. Jag försöker intala mig själv att då är det bäst att faktiskt ha någonting att säga. Jag vet ju någonstans att det är vad jag tycker, men klyschan ligger ju där någonstans. Folkmusiker som predikar om fred och felsteg, mördare och nunnor. Jag tog ned det något. Siktade lägre.

“Sin-Dee” är allt mitt kräks på ett papper. Under uppväxten visste jag inte vad höger och vänster var. Varken politiska sidor eller vilket håll som var vad. Vilket ledde till att när tiden kom för mig att stå upp och säga vad jag tycker (vilket man inte måste, för det mesta är det trevligt med uppmärksamhet) så formade jag mina åsikter baserat på min egen innersta krets. Farfädrar och släktingar som levt sina liv kantat av alkoholism och pengar från på tok för stora arv. Människor som inte förstått vad ordet “hjälp” faktiskt betyder.

Ensamhet är min största rädsla och det jag kan längta som mest efter. När jag var liten fick jag höra att det är inte ditt fel att andra är dumma i huvudet. Vilket är rent skräp, vem i sina sinnens fulla bruk tänker så? Det säger kanske en del. Jag tog med mig det och det låg till grund för “Sin-Dee”. Det är i korta drag ett slag svingat emot de som aldrig någonsin fått något svingat mot sig tidigare. Är det en generationsfråga? Jag vet inte, och jag bryr mig inte.

Låten, som är en av fyra på EP:n “Inside Out and Back”, skrevs på en sandstrand någonstans mellan Dalarna och Värmland. Jag och Arvid hade just börjat jobba på eget material och vi letade efter de vägar som skulle komma att fungera för oss. Jag spenderade några dagar i min sommarstuga. Placerade bredvid en stor sjö som sträcker längre än vad själv har en aning om. Det finns inget rinnande vatten och efter klockan 23 blir det svinkallt. Jag var inte helt säker på om det skulle bli fiske eller låtskriveri den dagen. Så efter att ha letat mask och packat ihop lite spön hoppade jag i båten och puttrade iväg. Dryga timmen senare hittade jag den där stranden. Den låg verkligen ingenstans. Jag hade passerat två eller tre sommarstugor längs med vägen. I övrigt var det bara jag och båten. Stranden såg konstgjord ut, som något som skulle kunna ligga i västindien. Det blev ingen fisk, men en text. Det kändes relativt enkelt med tanke på att jag övernattade i den stugan jag hade spenderat så många barndomsår i. Där hade jag sakta fått bevittna den typen av leverne jag driver med i låten. Jag formulerade ett långfinger mot själviskhet och avsaknaden av empati, som i min mening ofta kan lysa med sin frånvaro.

Ibland så grubblar jag kring min egen moral. Vad jag tycker är rätt och fel. Vems fel är det att andra är dumma i huvudet? Oftast kokar det ned till “var snäll”.

Hur gick inspelningsprocessen till?
Arvid:
Innan ”Sin-Dee” kom till hade varken jag eller Casper satt foten i en inspelningsstudio i syfte att själva spela in musik. Vi gjorde vår första singel, ”A Breakup Song”, med hjälp av YouTube-videos och för mycket fritid. Nu var det på riktigt. Allt tack vare att Casper några veckor tidigare chansat och kontaktat producenterna Henrik Nyblom och Sylvester Schlegel och frågat om de kunde prodda åt oss, och de sagt ja. Vilka änglar.

Inspelningen gick galant, förutom att jag kan ha förstört några av Henriks mikrofoner när jag spillde kaffe i en av hans lådor. Det kanske är därför han inte följer mig tillbaka på Instagram. Eller så är det för att jag råkade riva ner en av hans affischer med stråken.

Hur kom titeln till?

Refrängen till Sin-Dee går, ”all you can see is the colour tangerine”, så från början kallade vi låten ”Tangerine”. Men den titeln är inte så intressant. Det finns en film från 2015 som heter ”Tangerine”, så vad vi gjorde, på Henriks förslag, var att kolla upp vad huvudkaraktären i den filmen heter och namnge låten efter denne. Huvudkaraktären i Tangerine heter Sin-Dee Rella. Mer invecklat än så är det inte.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg